Publicerad 1922   Lämna synpunkter
BROCK brok4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äfv. BROCKA brok3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(brock (bråck) Nilsson (: -ar, pl.), Swederus Jagt 324 (1832) osv. brocka (bråcka) Berlin Lsb. 61 (1852: -or, pl.), Odenius (: -or, pl.))
Etymologi
[jfr mnt. brockel, t. brocken; i afljudsförh. till BRÄCKA]
(bygdemålsfärgadt i södra Sv.; jfr dock slutet) (afbruten) liten bit af ngt; vanl. i pl. Odenius Celsus 493 (1906). jfr TEGEL-BROCKA m. fl. — särsk. (fullt br.) jäg. i fett stekt brödtärning l. dyl. som användes till lockbete i sht vid räffångst; äfv. om annat lockbete (köttstycke l. dyl.) för rofdjursfångst. Nilsson Fauna 1: 85 (1820). E. Hemberg i BiblJäg. 4: 287 (1897). jfr BLIND-, FÅNGST-, GIFT-, STÄLL-BROCK m. fl.

 

Spalt B 4253 band 5, 1922

Webbansvarig