Publicerad 1922   Lämna synpunkter
BRANKARD braŋka4rd, äfv. bran- (brannkárd Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(blan- VetAH, Hahnsson (1884). bran- Möller (1745; under brancard) osv.)
Etymologi
[jfr t. brancard; af fr. brancard, af prov. brancal, afledn. af branco, motsv. fr. branche, gren (se BRANSCH)]
(numera knappast br.)
1) svankträ i vagnsunderrede. VetAH 1745, s. 226. Fjädrarne (på vagnen) brusto — och (vagns-) korgen föll ned imellan Brancarderna. Wallmark Resa 134 (1819). Dalin (1850). Hahnsson (1884).
2) fimmelstång l. (på enspännaråkdon) skalm. Möller (1745; under brancard); kanske till 1. Andersson Frem. ord (1845). (Hästen) stupade helt och hållet kullerbytta, så att hufvudet kom inåt åkdonet, bakbenen framför brancarderna. Lilljebjörn Spr. minnen 136 (1874). En kurirklocka, som bör fästas vid åkdonets blankard eller fimmelstång. FFS 1881, nr 10, s. 112.
3) (†) brankardvagn. Klatsch! Vid Telje mörka skjul, / På blankarden, brun och gisten, / I en korg med röda hjul, / Rullar redan cautionisten. Bellman 6: 339 (c. 1790).
4) bår, bärstol. Pfeiffer (1837). Ekbohrn (1904).
Ssgr (till 2): (jfr 3) BRANKARD-SCHÄS. (förr) jfr -VAGN. En ensitsig Brankard-schäs. O. M. Stålhammar (1838) hos Nordmann Borgå barn 133. Brancard-Chaise, ett slags schäs, förspänd med en häst i skalm. Konv.-lex. (1857). —
(jfr 3) -VAGN. (förr) visst slags tvåhjuligt enspännaråkdon; jfr -SCHÄS. Bouppteckn. fr. Toftnäs 1723.

 

Spalt B 4162 band 5, 1922

Webbansvarig