| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
BORTVÄNDHET bor3tvänd~he2t, äfv. 3~20, r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara bortvänd. Den genom den första menniskan i menskligheten införda bortvändheten från Gud. Wikner Pred. 19 (1866). En viss bortvändhet från det verkliga, från det i drömmarens ögon ointressanta lifvet. Wirsén i PT 1896, nr 118, s. 3.
Spalt B 4063 band 5, 1921