| Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
BONMÅ boŋmå4, n.; best. -t l. -et; pl. -er l. -n l. -s l. =.
kvickt infall, kvickhet. Vakta sig för tvetydigheter, obegripeligheter och tvungna Bons-mots. Dalin Arg. 2: 89 (1734, 1754). Conversation .. speckades med vissa .. talesätt och bonmots. Rademine Knigge 1: 24 (1804). Den som skrattar högt åt sitt eget bon mot. Engström Min 5:te bok 165 (1910). Lyckade bonmots. Böök 1 Essayer 237 (1913).
Anm. I ä. sv. förekommer ngn gg bonmotist, m.||ig. [af ä. t. bonmotist, afl. af bonmot] person som säger kvickheter, kvickhetsjägare, liksom äfv. det däraf afledda bonmotisteri, n., (ytlig) spiritualitet som yttrar sig i bonmåer. Ytlighet och bon-motisteri. Polyfem V. 42: 2 (1812). Den egenskap, som gör skalden till — skald, eller till något annat än versificerande vältalare och bonmotist. Atterbom i Sv. litt.-fören. tidn. 1833, sp. 800.
Spalt B 3884 band 5, 1919