| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
BOFVA, v. -ade.
(†) i förb. med verbet hora: bedrifva otukt, föra ett liderligt lefverne; jfr BOF 2. Petreius Beskr. 1: 32 (1614). The late Munkarna giorde fast bättre, at the läto bruka sigh i Krijgh emot Turken, än at the skulle liggia och slämma (dvs. rumla), hoora och bofwa i sijne Closter. Schroderus Osiander 1: 775 (1635). (I städerna) Dher man kötzens lust och slika / Laster öfvar, utan sky; / Fråssa, dricka, hora, bofva. Österling Lärops. 46 (1724). Weise Narrar 1: 300 (1769).
Spalt B 3691 band 5, 1918