Publicerad 1915   Lämna synpunkter
BLISA bli3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. blisa, blis (Finl., Vendell), rotbesläktadt med BLÅSA, v.; jfr sv. dial. själabluostär i samma bet. (Finl., Vendell) samt BLISTER, sbst.1—2, BLÅST]
(i bygdemålsfärgadt spr. i vissa kust- o. skärgårdstrakter i Sv. o. Finl.) andhål på isen för säl. Bureus Suml. 49 (c. 1600). Blisa är det hohlet på isen som sielen blåser sigh igenom up ur vatnet. Dens. Göth. o. gammalsv. lex. 1: 15 (c. 1625). Som en själ vanligen har flera hål (”blisor”), .. kan man icke gärna vänta ut en vikare vid ett hål för att sticka honom. Ekman Norrl. jakt 224 (1910).
Ssg: BLIS-VILL. (†) Blijsvil är när Sielen finner intet blisan igen när han nidh vil åter i siön. Bureus Göth. o. gammalsv. lex. 1: 15 (c. 1625).

 

Spalt B 3263 band 4, 1915

Webbansvarig