| Publicerad 1915 | Lämna synpunkter |
BLIFVANDE bli3vande2, n.; best. -et.
1) (mindre br.) till BLIFVA, v. I: förblifvande; kvarstannande, vistelse. Dähnert (1746; under bleiben). Vårt blifvande på jorden är som en skugga. Wallin 2 Pred. 3: 113 (1828). Allt detta är .. på en gång ett blifvande uti sig och ett utgående utom sig sjelft. Thomander Pred. 2: 540 (1849). Folkets trogna blifvande vid sin religion. Bremer G. verld. 6: 57 (1862).
2) till BLIFVA, v. II: vardande, öfvergång från möjlighet till verklighet. All i erfarenheten gifven verklighet är ej annat, än ett beständigt blifvande och förgående. Boëthius Sed. 143 (1807). Hvar är nu förmedlingen mellan detta varande och ickevarande? Hvar är blifvandets länk ..? Lysander Tre föredr. 12 (1855). (Vi) utröna .. bäst hvad språket är, om vi betrakta det ej som ett varande utan som ett blifvande, om vi forska efter delarnes tillkomst, innan vi fråga efter det helas. E. H. Tegnér i Sv. tidskr. 1874, s. 109.
Spalt B 3207 band 4, 1915