| Publicerad 1913 | Lämna synpunkter |
BLASK, sbst.2, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
(i Finl., hvard.)
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Finl.)] person utan hållning o. kärna, haltlös person; slarf, sudd, tölp; jfr BLASKIG, adj. 4. Det var då en riktig blask.
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Finl.)] handling hvarigm man skämmer ut sig l. dabbar sig; jfr BLASKA, v.2 Begå en blask.
Spalt B 3105 band 4, 1913