Publicerad 1912   Lämna synpunkter
BLAMAGE blama4ʃ, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. blamage, skymf, skam, blamage, bildadt i studentspr. vid midten af 1700-talet (se Kluge Studentenspr. 64 (1895)) till blamieren (se BLAMERA 2)]
handling(en) l. förhållande(t) att blotta sig l. kompromettera sig l. göra sig löjlig. 2 NF (1904). Det är inte bara en vardaglighet som (sofisten) Polos det gäller, utan en världsåskådning som han (dvs. Plato, i dialogen Gorgias) vill fånga i dess blamage. Larsson Id. o. makt. 17 (1908). Cederschiöld Verbalabstr. 47 (1908; angifvet ss. brukligt hufvudsakl. i salongsspr.).

 

Spalt B 3038 band 4, 1912

Webbansvarig