Publicerad 1911   Lämna synpunkter
BITTERLIGEN bit3erli2gen l. -lig2en (bi`t-terligen Weste), äfv. -LIGA -li2ga l. -lig2a l. -LIGT -lik2t, förr äfv. -LIG, adv.
Ordformer
(-lig(h) O. Petri Handb. F 4 a (1529), Melin Prins. 26 (1885; i vers) m. fl. -lig(h)a Mat. 26: 75 (NT 1526), E. Björkman i Världslitt. i urval 2: 476 (1903) m. fl. -lig(h)en E. Sparre i HSH 7: 88 (1590), Lagerlöf Holg. 2: 351 (1907) m. fl. -ligt Tessin Bref 1: 11 (1751), A. T. Gellerstedt i PT 1906, nr 54, s. 3, m. fl.)
Etymologi
[fsv. biterlika, biterliga; jfr d. bitterlig, bitterligen, mnt. bitterliken, nt. bitterlig, mnl. bitterlike(n), holl. bitterlijk, t. bitterlich, eng. bitterly]
(numera nästan bl. arkaiserande) adv. till BITTER, adj., o. BITTERLIG.
1) [jfr t. sich bitterlich hassen] (nästan †) till BITTER, adj. 3, o. BITTERLIG 2: hätskt, svårt, häftigt, i vrede, med skärpa o. häftighet. (Fogden) skall .. ey bitterliga gifwa Bonden Bannor eller hårdh Ordh. Brahe Oec. 72 (1581). Fru Ebba (blef) så bitterlig ond för di orden. Horn Lefv. 54 (c. 1657); jfr BITTER, adj. 4 c. Werlden hatar migh så bitterlig. Ps. 1695, 280: 1. Hwad för hefftig och ochristelig strid och ordakrig vpwexte och bitterligen fördes emellan twå .. lärda män. Swedberg Schibb. 18 (1716).
2) [jfr motsv. anv. i d., nt., holl. o. t.] (numera hufvudsakligen i bet. a) till BITTER, adj. 4, o. BITTERLIG 3: bittert, smärtsamt, grufligt. Iagh pinas och plogas so bitterligh. Ps. 1536, s. 98. Mången hjärtans hård och bitterlig sur dag och stund. Horn Lefv. 50 (c. 1657). Man har bitterligen ibland grämt sig deröfver, att Runeberg, stängd inom Finlands trånga gränsor, sett så litet. Cygnæus 3: 221 (1841). Det gudlöst är så bitterligt att sörja. Hagberg Shaksp. 2: 292 (1847). Då det led mot tiden, att modern skulle uppfylla sitt stygga löfte, började hon bitterligen ångra detta. Wigström Folkdiktn. 2: 190 (1881). Ämbetsbröder, som städse gjort hans kall så bitterligen tungt. Högberg Vred. 1: 11 (1906). — särsk. till BITTER, adj. 4 b, o. BITTERLIG 3 slutet.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] i uttr. gråta l. snyfta bitterligen o. d., gråta osv. häftigt af sorg l. ångest l. dyl.; jfr BITTER 2 b ζ. Petrus .. gick vth, och grät bitterligha. Mat. 26: 75 (NT 1526). Drottning Tyri upptog myckit illa denna händelsen (dvs. slaget vid Svoldern): och gret hon bitterliga. Reenhielm Olof Tr. 255 (1691; isl. beiskliga). Jag tror, effter Hiskias war så hiertelig ängslig, och så bitterliga grät, at hans synder förskreckte honom .. swårliga. Swedberg Schibb. 168 (1716). Så bitterlig / hon gråter de stridaste tårar. Melin Prins. 26 (1885). (Flickan) lade .. ner huvudet mot bordskivan och grät bitterligen. Lagerlöf Holg. 2: 351 (1907). — oeg. Och derför snyftar böljan / Så bitterligt till slut. Gellerstedt Dikt. 2: 149 (1881).
b) [jfr motsv. anv. i d.] i andra förb. Bitterligha skalt tu sucka. Hes. 21: 6 (Bib. 1541). När thet ropet om Herrans dagh kommandes warder, så skola the starcke ropa bitterligha. Sef. 1: 14 (Därs.). (v. Bernstorf) beklagade bitterligen den grundlärde Professor Forskåls alt för tidiga afgång. Björnståhl Resa 1: 19 (1769). Grefve Osterman klagade i sina bref bitterligen öfver sina vänners opålitlighet och feghet. Odhner G. III 1: 172 (1885).

 

Spalt B 2854 band 4, 1911

Webbansvarig