| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. mnt.] (†) förvirrad, förvildad; jfr FÖRBISTRA. (Om ej öfverhet funnes) haffde wordet j bland menniskiorne jtt bijstert wesende, så at the onde skulle snart haffua nidhertrycht .. them som godhe wore. O. Petri 2 Förman. A 1 b (1528). J hela landena stoodh bijstert och ödheligha til. Psalt. 107: 40 (Bib. 1541; Luther: Das alles jrrig vnd wüste stund). Hur ödeslikt och bistert ther (dvs. på den lates åker o. i den galnes vingård) stod til. Kolmodin Qv.-sp. 1: 109 (1732).
2) (†) invecklad, oklar. Ther (fordom inför domstol) någon sak var bister, eller ther parterne elliest icke kunde gifva sigh tillfrids, måste the tå slå een kamp therom. L. Petri Kr. 15 (1559).
3) [jfr ä. d. ij then bister mørcke] (†) dyster, kulen, ruskig; ofta bildl. En mörk dagh, en bijster dagh, en mulen dagh. Joel 2: 2 (Bib. 1541; Luther: ein dunkler tag, Vulg.: dies caliginis, Sept.: ἡμέρα γνόφου). Samme dag (var) en ganska bijster väderleek med blost och regn. A. Oxenstierna 1: 62 (1612). Bistert wädher, fult wädher, ruskught. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630). Låt wara himmelen är alt öfwer med bistert moln beteckt, så är doch Herrans sol bak om. Swedberg Cat. 372 (1709). För lius, lust, frögd och glädie (i ungdomen), blifwer alt muli, kalt och kuli, töknot, regnogt, ohyggeligit och bistert (på ålderdomen). Dens. Ungd. 146 (1709). Här (vid Poltava d. 28 juni 1709) war nu wår lyckeliga periodus omlupen, ock war thenne dagen oss swänskom en bister, mulen ock mörck dag. J. M. Lyth (1709) i Karol. krig. dagb. 2: 73; jfr Joel 2: 2 ofvan. Snart kalla stormar kring jorden gny, / Och Luna sjunker i bister sky. Stagnelius 2: 326 (c. 1815).
4) [jfr holl. een bijster weer] skarp, hård, bitande, bitande kall; om väder, vindar, köld o. d. Det är bistert ute i dag. En bister wind. Stiernhielm Häls. (c. 1650). Samma skarpa och bistra Nordanwäder. Rudbeck Atl. 1: 471 (1679; lat. vehementi). Kölden var bister. J. Wallenberg 132 (1771). Bister väderlek, Sæva tempestas. Sahlstedt (1773). Skarpa vindar skyar jaga, / Bister yr den hvita snön. Wirsén Dikt. 41 (1876). Den bistra vinternatten. Rydberg i SAH 53: 157 (1878). Det var bistert kallt på kvällen. Läseb. f. folksk. 55 (1892). Bister östan. Karlfeldt Flora 104 (1906). jfr: Att gå i sommarrock / i femton graders köld är bistert dock. Fallström V. dikt. 1: 270 (1885, 1899); jfr 5. — i bild. Mörk Adalr. 1: Dedik. (1742). En konung, folkets far, / Som statens skepp i bistra stormar bergat. Wallin Vitt. 1: 222 (1817).
5) [jfr holl. het bystere gevaer des doots, aldus leed ik bijsteren honger] skräckinjagande, skrämmande, anskrämlig, fasaväckande, hotfull; gruflig, faslig, dyster, hemsk; sträng, kärf, skarp, hård; numera i sht om yttranden samt i bet. b, c o. d. Det allmenna publiqve wärket .. är .. förfallit i så slätt, bistert och farligt tillstånd, att … HSH 28: 333 (1714); jfr 1. Hela mörksens hop / Brast ut i bister låt och afwogt seger-rop. Lybecker 110 (c. 1715). Efter Alexandri tid, vet man, at Asien och Persien föllo i den bistraste Anarchie. Rabbe Præs. i VetA 1770, s. 57; jfr 1. Döden är bister, när han gapar ur (hafs-)djupet. J. Wallenberg 142 (1771). Sverge, det är din ära att ej äga så bistra straff. J. G. Oxenstierna Dagb. 2: 159 (1771). Etna, som åskar ur bistra ruiner. Adlerbeth Æn. 73 (1811). Järta deltog äfven i målningen (af rikets ställning) med sina bistra färger. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 81 (1816). Då spordes ej mer ett smygande knot, / En hviskning bister och dof. Runeberg 2: 81 (1848). Ett bistert svar. Carlson Hist. 2: 612 (1856). Då blef hon het, och ögat syntes gnistra, / Och pannans blåa ådror svälde bistra. C. V. A. Strandberg 4: 325 (1857). (Topelius’) ”Ljungblommor” mottogos från inflytelserikt håll af en ganska bister kritik. PT 1906, nr 76 A, s. 3. — (†) (Braminerna) see mycket bistert vth, i thet att Håret släpar långt effter them, och alt fullslagit medh Kooträck. Kiöping Resa 80 (1667). — särsk.
a) i uttr. det ser bistert ut (för ngn) o. d., det ser mörkt l. dystert l. hotande l. farligt ut. När han (dvs. G. II A.) sitt Lijf och Blod .. / För oss sijn barn vthgöt, ..; / Tå såg thet bistert vt. Stiernhielm Jub. 29 (1644, 1668). Det gaf ett bijstert uthseende om Konungen i Pohlen skulle emoth stilleståndetz uthlop bestyrkas medh een sådan flotta. RARP 7: 139 (1660). Ehuru bistert och förwirrat thet nu för osz ser vt. Swedberg Schibb. d 3 b (1716); jfr 1. Det ser bistert ut, Horrendum quid minatur. Sahlstedt (1773). Widegren (1788).
b) [jfr motsv. anv. i holl.] om tid(ehvarf), omständigheter, förhållanden, erfarenheter, öden o. d.: hård, svår, gruflig. HSH 27: 336 (1713). (Kärleken till fäderneslandet har) varit den mästgiällande orsaken, som Hennes Kongl. Maij:t öfvertalt hafver, uti en så bister Conjunctur, .. att antaga Rikets styrelse. 2 RARP I. 1: 112 (1719). Et bistert tidehvarf. Ad. prot. 1800, 1: 9. Kommo bistra tider, kommo Herrans straffdomar med olyckorna och nöden. Wallin 2 Pred. 3: 245 (1817). Bistra ödens hårda skiften. Wadman Saml. 1: 179 (1830). Dagen var bister, / Jag är förderfvad från topp och till tå. Wennerberg 2: 59 (1848). Senatens bryderi och villrådighet under dessa invecklade, bistra och hotande omständigheter låta sig lättare fatta än beskrifva. Crusenstolpe Tessin 5: 249 (1849). Bister otur, olycka. Dalin (1850). Oss allom är lefnaden bister. Karlfeldt Frid. lustg. 112 (1901).
c) [jfr motsv. anv. i dan. o. mnt.] i fråga om människors l. andra varelsers ansiktsuttryck, uppsyn, miner o. d.: mycket sträng, barsk, skräckinjagande, skrämmande, hotfull, vild. Han ser fasligt bister ut. Grymma i liudet och bistra i ansichtet. Rudbeck Atl. 4: 206 (1702; lat. vox fera, trux vultus). Den Herren är magtlös och svag, för hvilkens bistra åsyn alla fly. Tessin Bref 1: 116 (1751). Vrånga ord och bistra upsyner. Dalin Arg. 1: 97 (1754). Se bistert på en, faire une mine sévère à qlcn. Weste (1807). Rösten var rytande och skarp, minen bister. C. F. Dahlgren 4: 129 (1831). Du ser mig bister ut, befallande / Din uppsyn är. Hagberg Shaksp. 1: 219 (1847). Ofta ljusnade de bistra dragen / Mot någon välkänd, trumpen veteran. Runeberg 2: 115 (1848). Håret reste sig i sträfva tofvor öfver hans röda ansikte, ögonen rullade, bistra och blodfyllda. Lagerlöf Berl. 1: 167 (1891). — (†) (Hon) tyckte at hennes fosterfader såg bijstert ut. Verelius Götr. 193 (1664). En Tiur bör see bistert och wilt uth i Hufwudet. Rålamb 13: 53 (1690).
d) [jfr motsv. anv. i d.] i fråga om människors l. andra varelsers lynne, skaplynne, karaktär, sätt o. d.: mycket sträng, som ingifver fruktan, sträf, barsk, kärf, hård, skarp. U. Hiärne Vitt. 110 (1665). Ofrynn .. Torvus, austerus, immitis, .. bister, oblijd. Verelius Ind. 188 (1681). Monger hård obetenckt, bråsticken och bister præceptor hafwer förderfwat mongen vng och qwick pilt. Swedberg Ungd. 49 (1709). Krigets bistre Gud. Lidner 1: 81 (1784). Mot vitterheten i vår stat / du blef allt mera bister. Tegnér 2: 400 (1814). Jag måste fråga dig tillbaka, om du icke vid bistert höstväder känt böjelsen att bli bister till sinnes? Bremer Grann. 2: 177 (1837); jfr 4. Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, / Blott Konow svor, och bister röt von Schantz. Runeberg 2: 114 (1848). Den bistra fiende, som nu hemsökte Sveriges bygder, missväxten och hungersnöden. Odhner G. III 1: 97 (1885). Det bistra trotset. H. Lindgren i Ord o. bild 1893, s. 455. Hans lynne måtte hafva varit ovanligt bistert. Lidforss Anatole France 5 (1904). Karr, hunden, gick var dag i bister förnöjelse och tänkte på den stunden, då han skulle våga bita ihjäl (snoken) Hjälplös. Lagerlöf Holg. 2: 32 (1907). jfr: Ett tappert mod wil hellre wara .. försonligit än bistert. Schroderus Comen. 895 (1639; t. grimmig).
e) [jfr holl. een woest en bijster land] om trakt: dyster, ödslig, karg, ogästvänlig. Jag .. geck till Igelbålen, hvarest en bister näjd, en mörk skog, ett svart vatten af en instängd sjö, kala klippor ock vilda tjärr tjänade att underhålla den mörka förtviflan som fräter mitt hjärta. J. G. Oxenstierna Dagb. 102 (1770). Almqvist (1844).
f) (föga br.) i fråga om språk l. tal: sträf, kärf. At orden så sättias böra, at intet missliud vpkommer, eller talet bistert och stympogt blifver. Giese Sprachm. 1: 446 (1730; t. rauch und hölpricht). Den sammanträngda, stenstils-artade, bistra formen (i Rydqvists Svenska språkets lagar). Vinterbladet 1853, s. 62.
Spalt B 2782 band 4, 1911