Publicerad 1911   Lämna synpunkter
BIRKAL bir4kal, äfv. 32, r. l. m. (m. l. f.? O. Petri, m. Bureus Runaräfst 139 (1602)), förr äfv. BIRK, BIRKE, BJÖRK, sbst.
Ordformer
(birkal(l) O. Petri, Bureus Runaräfst 138 (1602), Liljegren Runlära 44 (1832), Almqvist Sv. spr. 128 (1840); byrkul Bureus Runtafla (c. 1610?) hos Liljegren Runlära; bjarkal Fryxell Sv. spr. 109 (1832); byrg(h)al Bureus Runtafla (c. 1610?) hos Liljegren Runlära, Bureus Abcboken 2 (1611, 1624), Verelius Skoklost. I fol. 49, s. 1 (c. 1660); byrger Verelius Skoklost. I fol. 49, s. 33 (c. 1660: ’i Riterunom’); birke Bureus Runaräfst 138 (1602; angifvet ss. nyttjadt i Dalarna); birk Verelius Runogr. 31 (1675), Benzelius Peric. run. 60 (1724; afhandling försvarad under F. Törners presidium); biark Verelius Runogr. 31 (1675), Eenberg Upsala 70 (1704), Benzelius Peric. run. 60 (1724; i fråga om hälsingerunorna s. 58 enda uppgifna formen), Erichson Bibl. run. Titelbl. b (1766); biork Rudbeck Atl. 3: 77 (1698); biörk Bureus Runaräfst 138 (1602), Stiernhielm Anticluv. 156 (c. 1670; i ssg), Verelius Runogr. 31 (1675))
Etymologi
[jfr isl. bjarkan, got. bercna, fht. biric, ber(i)c m. fl. former, ags. beorc, berc. Identiteten l. sambandet med trädnamnet BJÖRK är påtaglig(t) för samtliga former. Åtskilliga kunna dock ej identifieras med kända appellativ. Isl. bjarkan (som hittills, liksom öfriga västnord. runnamn, vanl. utan närmare undersökning fått gälla som gemensamt nordiskt) synes kunna påvisas ss. appellativ, vare sig detta urspr. betydt ’björk’ l. ’björklöf’ l. ’björkträdets frukthängen’ (jfr de västnord. rundikterna i Småstykker 1, Haldorsen, Gudm. Andreæ Lex. isl. 21 (1683; jfr äfv. s. 28)). Af de hos sv. förf. uppgifna formerna bero bjarkal, bjark o. biork på sent litterärt inflytande från västnord. (med afs. på den första jfr dock nedan). Ss. verkl. grundade i nedärfd sv. (om ock kanske lokalt växlande) tradition torde man våga anse åtm. birkal, birke o. björk (möjl. också birk). Det första kan vara en ombildning af ett en gång kanske äfv. svenskt bjarkan (jfr det möjl. danska biercan i den eng. cod. leidensis lat. 4:o, 83, som trol. är från 900-talet) dels efter birke, dels efter HAGAL; tänkbart vore dock, att björkens frukthängen en gång benämnts med en afl. på -l af trädets namn (den sv. formen vore då snarast urspr. *birkil(l) l. *bjarkal(l); jfr fht. eihhila ’ekållon’, mht. büechel ’bokållon’). birke är en afl. af BJÖRK med kollektiv bet. (se BJÖRKE), och birk vore en blandform mellan detta o. björk (jfr d. birk). Formen byrkul är osäker därför att Bureus möjl. har fått den från en runsten, där han med orätt menade sig finna namnet på ifrågavarande runa. Om byrg(h)al, som också torde stå i något samband med denna läsning, gäller samma omdöme. Af byrgal är nog byrger en vidare rent litterär utveckling, med anknytning till namnet Byrgher (nu Börje, Birger)]
(föga br.) språkv. namn på runan ᛒ, vare sig den återgifver b- l. p-ljudet, ᛒ-runa(n). O. Petri (1552) i 2 Saml. 9: 10. Stungen Birkal. Dens. Därs. 11. Bureus Runaräfst 138 (1602). Verelius Runogr. 31 (1675). Benzelius Peric. run. 60 (1724). Liljegren Runlära 44 (1832). Fryxell Sv. spr. 109 (1832). Almqvist Sv. spr. 128 (1840).
Ssgr: A: BJÖRK-BRUM. (†) namn på ifrågavarande runa, då den förekommer på rimstafven; bl. anträffadt i pl. jfr: Biörkbrumar frodast, Biörkeskog grönast. Stiernhielm Anticluv. 156 (c. 1670).
B: BJÖRKA-DRUM. (†) = BJÖRK-BRUM. Verelius Skoklost. I fol. 49, s. 33 (c. 1660).

 

Spalt B 2736 band 4, 1911

Webbansvarig