Publicerad 1910   Lämna synpunkter
BIMENING bi3~me2niŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[se BI-, prefix1 2]
1) (†) språkv. bisats. Wallenberg Synt. lat. Bih. 22 (1796). Tillsatt Bimening, Appositions Bisats. Lidén Sv. spr. 125 (1848).
2) bibetydelse. De af bimeningar öfvergrodda orden mystik och romantik. Vetterlund Stud. o. dikt. 104 (1892, 1901). Den moderna hedendomen — jag använder detta ord alldeles utan förklenande bimening. T. Holmberg i Sv. tidskr. 1894, s. 24. Noreen Vårt spr. 2: 176 (1908).
3) biafsikt. (Talaren hade) med det lilla talet .. en liten bimening. VL 1907, nr 71, s. 4.

 

Spalt B 2634 band 4, 1910

Webbansvarig