bilåtare | SAOB

Publicerad 1910

BILÅTARE, m.; best. -(e)n.

Etymologi

[af BI-, prefix1 1 a, o. LÅTA, ljuda, klinga, väl efter lat. consonans]

(†) konsonant; jfr BILÅT, MEDLYDING. Consonans må kallas bij-låtarn. Columbus Ordesk. 42 (1678). Swedberg Schibb. 7 (1716). När o hafwer sin egen bilåtare med sig, lyder thet meredels och i fleste ord såsom å. Därs. 30. Schultze Ordb. 2866 (c. 1755).

Spalt B 2625 band 4, 1910

Webbansvarig