Publicerad 1906   Lämna synpunkter
BESVÄRJA besvær4ja, i Sveal. äfv. 032 (besvä´rja Weste; besv`ärrja Almqvist), v., förr ngn gg -SVÄRA (besv`ära Almqvist), v.2 -svär (i sht i bet. I 6; jfr: Besvärja, under betydelse af: högligen (enträget) bedja eller förklara, heter alltid: besvär, i Ind. pr. sing. Moberg Gram. 238 (1815) samt Dalin (1850)) l. (i sht i bet. I 5) -svärjer, -svor, -svuro, -svurit, -svuren; ipf. i bet. I 5 stundom -svärjde (Böttiger 5: 322 (1871, 1874: frambesvärjde), Warburg Rydberg 1: 564 (1900) m. fl.) ((†) pr. -svärer Schroderus Hoflefv. 293 (1629)); se för öfr. SVÄRJA. vbalsbst. -SVÄRJANDE, -SVÄRJELSE (se d. o.), -SVÄRELSE, sbst.2 (se BESVÄRJELSE), -SVÄRING, sbst.2 (se d. o.), -SVÄRJNING (se d. o.), -SVÄRNING, sbst.2 (se BESVÄRJNING); -SVÄRJARE (se d. o.), -SVÄRARE, sbst.2 (se BESVÄRJARE), -SVÄRJARINNA, -SVÄRJERSKA (se d. o.).
Ordformer
(-svära Envallsson Tal. tafl. 38 (1782; i rim), Bellman Gell. 2 (1793; i rim), Dalin (1850); jfr BESVÄRJARE, BESVÄRJELSE, BESVÄRJNING)
Etymologi
[fsv. besväria, liksom d. besværge efter mnt. besweren; jfr holl. bezweren, t. beschwören; se BE- o. SVÄRJA]
I. tr. (äfv. abs.).
1) (numera bl. i högre stil, föga br.) svärja; numera med bibegrepp af 2.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mnt.] med obj. som betecknar ed. G. I:s reg. 9: 163 (1534). Atthe (dvs. att de, näml. knektarna) besuäria oss een eedh atthe vela vara oss rethrådige. Därs. 10: 8 (1535). (G. I skref) til meenige Hallandz, Skånes, Sälandz och Blekings Inbyggiare, rådandes och förmanendes them, widh theras besworne Eedh och egen wälfärdh. Tegel G. I 2: 33 (1622). Eder, tusen gånger / Besvurna och igen besvurna. Runeberg 2: 182 (1830, 1852). (På ättekullen) blef den fosterbrödra-ed besvuren, / Som oss förenat, fast på skilda spår. Geijer I. 3: 323 (1846; i minnessången öfver Tegnér). Vi unge ha en helig ed besvurit. Nybom S. dikt. 1: 219 (1848, 1880). Besvurna eder. AB 1852, nr 215, s. 1. jfr: Ynglingen .. / Ett heligt löfte för sig sjelf besvär. Stenbäck Dikt. 65 (1850, 1868); jfr 2 b.
b) [jfr fsv. besvoor han henne oc borgarom n at han wille aldrig göra them mera ondt samt svärja ngn sin tro] med ed lofva l. utlofva; i sht med obj. som betecknar trohet, vänskap o. d.; jfr BEDYRA 2. Riddarne måste besvärja at försvara Kyrkans rätt och förmoner, men de besvuro tillika, at emotstå orätt, styrka frid. Schönberg Bref 1: 102 (1772). Tag min gåfva och besvär, / .. Att den du din vänskap unnar, / Dessa blommor du förär. Bellman 6: 227 (1790). All min blod .. er undergång besvär. Dens. Gell. 98 (1793; i tal till myggor). (Rigas) invånare (kunde) icke anse sig .. urskulldade, om de bröto sin med moget betänkande besvurna trohet under Polske Konungen. Hallenberg Hist. 4: 959 (1794). Jag känner dig, du dal, der vi besvurit / en evig tro. Tegnér 1: 133 (1822). Framtidens älskare besvärja skola / Sin tro vid Troilus. Hagberg Shaksp. 8: 185 (1849). Oscar II I. 2: 115 (1859, 1886). jfr: Den hjelp som .. / .. han (dvs. den grekiske kejsaren) så mången gång åt Korsets tjenst besvor. J. G. Oxenstierna 5: 25 (c. 1817). — med indirekt obj. Din vänskap mig besvuren blef. J. G. Oxenstierna 5: 457 (1773; till Bergklint).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., holl. o. t.] med ed besegla l. styrka.
a) (i sht i officiellt spr.) edligen bekräfta sanningsenligheten l. riktigheten l. rättmätigheten osv. af (en utsago l. ett dokument l. ett anspråk o. d.), gå ed på, svärja på; beediga, edfästa. Ett opit besworit permentz breff. G. I:s reg. 8: 173 (1533). Wittner (dvs. vittnesmål) rätteligen författede och besworne. Därs. 16: 124 (1544). Witne, .. som beswerja kunna, att således är tillgångitt. Rääf Ydre 3: 189 (cit. fr. 1650). Långvägade vitnen .. kunna .. sina attester besvärja in för Domaren där de bo. Arnell Stadsl. 675 (1730). Hans bodedrängar .. måste .. besväria hans ord och bok. Lagerström Bunyan 3: 141 (1744). Hvem som vill kan pröfva, förr’n han dömer, / kan fatta sjelf den sanning han besvärjer. Tegnér 2: 208 (1820); jfr slutet. (Han) besvor bouppteckningen. Cederborgh Ungd. tidsf. 3: 13 (1834). En Skotte kunde förmås att besvärja hvilken osanning som helst(, förklarade Shaw). Arfwidsson Oisian 1: 10 (1842). Källor hvilkas tillförlitlighet jag .. icke kan besvärja. Kullberg Domaren 144 (1842). De besvärja .. falska räkningar. Hagberg Shaksp. 6: 359 (1849). Besvärja .. en fordran. Dalin (1850). Besvärja konkursansökan. Cavallin (1875). Skeppsparters besvärjande och certifikat däröfver. Stockholm 1: 245 (1897). — särsk. [jfr svärja på mästarens ord] (föga br.) i uttr. besvärja ngns ord, svärja på ngns ord, (okritiskt) säga efter ngn. Det är ett sakförhållande att i många frågor de flesta menniskor blindt besvärja lärarens, d. v. s. tidningens ord. Beckman Amer. stud. 2: 6 (1883).
b) [jfr motsv. anv. i ä. d.] edligen förplikta sig att vidmakthålla l. hålla i helgd l. åtlyda osv. (en öfverenskommelse l. ett beslut osv.); edfästa; jfr BEEDIGA 2 b. Ett folk som brutit besvurna fördrag. G. I:s reg. 5: 167 (1528). Westerårs handil (dvs. recess) wart på nyth bejakat och besworen j Strengnes. Därs. 7: 211 (1530). (Om) man något lofwat hafwer och beswurit, dhet som Gvd och Rättwijsan är emoth, så är dhet bättre at man intet håller, uthan ångrar och rygger thet. Rudbeckius Kon. reg. 271 (1616). Regerings-Formen .. skall vid Kröningen besvärjas. 2 RARP I. 2: 136 (1720). Den som en och annan gång acktar för ingen ting, at bryta de aftal som han besworit. Nordberg K. XII 1: 414 (1740). Mazeppa .. besvor .. deras afhandling hemma i sitt hus, med korskyssning, samt hand å bok. Därs. 905. (G. I) lät derpå upläsa sit Testamente, som strax derefter af Ständerne blef besvurit, underskrifvit och som en grund-lag vedertagit. Dalin Hist. III. 1: 500 (1761). Våra dyrt besvurna grundlagar. Chydenius 44 (1765). Besvurna löftens helgd. Leopold 1: 86 (1790, 1814). Karl den trettonde besvor .. skriftligen den norska grundlagen. Läseb. f. folksk. 601 (1868, 1892). jfr: Ingen hemlighet var så dyrt besvuren, som de icke hvarannan uppenbarade. Dalin Arg. 2: 396 (1734, 1754). — (föga br.) i förb. besvärja ngn ngt, med ed lofva ngn att vidmakthålla osv. ngt. Den rättsordning som blifvit det finska folket för evärdliga tider besvuren. GHT 1905, nr 282 A, s. 2.
3) (†) svärja (ngn) trohet; afgifva trohetsed till. Vor hyllet och besvoren konung till Sverigis crone och rike. RA 1: 386 (1544); jfr Tegel G. I 2: 203 (1622). (Per Banér fann det) nödigt att, när begraffningen ähr öffverstånden, H(ennes) F(urstliga) N(å)de då besvärjes aff alle Rijkzens Ständer. RP 3: 28 (1633). Her Gabriel Gustaffsson mente .. att H. F. N:des person väl kan besvärjas, men inthet H. F. N:des regemente. Därs. — försvärja sig åt (djäfvulen o. d.). (En djäfvul i en mans skepnad) lät se henne så myckla egodelar och lofvade henne, huru rik hon skulle blifva, om hon ville taga ved hans lärdom och besvärja honom med kropp och själ. Nordlander Norrl. saml. 358 (efter handl. fr. 1597).
4) (†) taga ed af, edfästa, gm ed binda (vid ngt) l. förbinda (till att vara l. göra osv. ngt); låta (ngn) afgifva (trohets)ed; anträffadt bl. i p. pf.; jfr BEEDIGA 1. Lars Organista skall för en Öffwerste Recknemestere vdij Recknecammeren förordnett och beszworin bliffua. Civ. instr. 2 (1541). Wij äre aff Gudi och församblingenne til wäctare och skaffare för Christi Rike och hans Hilliga Gudztienst förordnade och besworne. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. B 7 b (1587). De vid .. Grundlagen heligt besvu(r)ne krigarne. Wieselgren Sv:s sk. litt. 4: 412 (1848). — särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt. o. mnl.] edsvuren, gm ed förbunden, som aflagt (trohets- l. ämbets)ed. (I) som ære wårth rådh oc beswårne men. G. I:s reg. 4: 115 (1527). Fyre och Tiuge beszworne och owildige (dvs. oväldiga) men. Därs. 16: 169 (1544). Skole våre befalningsmän och tienare, effter vår salige afgångh, .. vara förplichtige och besvorne at tilställa och öfverantvarda hvar af .. våre käre sönner alt hvadh vi them nu .. undt och gifvet hafve. RA 1: 686 (1560). Besworen werkmästares betygelse. Lex. Linc. (1640; under renuntiatio). Schultze Ordb. 5220 (c. 1755). Möller (1790). Weste (1807). — särsk. i uttr. vara ngn besvuren (jfr b slutet), hafva gm ed lofvat ngn trohet, hafva under edlig förpliktelse trädt i ngns tjänst. The woro monge j Juda som honom (dvs. Tobia) besworne woro. Nehem. 6: 18 (Bib. 1541; Luther: die jm geschworen waren). Den chrona han ähr undersitten (dvs. underlydande) och besvoren. A. Oxenstierna Skr. 2: 278 (1616). Så bör och wachtmestarenn på slottett och i staden .. wara academien besworen, att han effter Rectoris befaldning tager dem fatt, som sigh försij. Annerstedt UUHist. Bih. 1: 231 (i handl. fr. 1625). Spegel Gl. 48 (1712). Vara enom besvoren: conjuratus alicui. Schenberg (1739).
b) i allmännare anv.: (nära) förbunden. Stocholms borghare .. haffua warith waare (dvs. dalkarlarnas) gamble besworne brödher. G. I:s reg. 1: 328 (1524). Efter dett the (dvs. G. I o. hertig Kristiern) woro nu så nähra besuorna med huar andra och tå åtte huar sin syster. Brahe Kr. 15 (c. 1585). Thure Jönson .. war hemligen Konungh Christierns besworne Man. Tegel G. I 1: 222 (1622). — särsk. i uttr. vara ngn besvuren (jfr a slutet), vara ngn tillgifven. Vthskickade the en Swensk Hoffman, then them synnerlige besworen war. Svart G. I 66 (1561). Erchiebiskop Gostaff i Vpsala (som tå war Konung Christiern synnerlighen besworen). Tegel G. I 1: 17 (1622).
5) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] (numera mindre br. utom i a o. b) uttala besvärjelser öfver, ”läsa” öfver; gm besvärjelser inviga l. rena l. göra till sitt redskap l. betvinga l. oskadliggöra; jfr LÖFJA, SIGNA. (Vid dopet) görs ey behooff beswäria saltet som her til dags skeedt är. O. Petri Handb. A 4 b (1529). Presten (skall) beswäria quinnona .. och skal säya til henne, Herren settie tigh j förbannelse och til en eedh ibland titt folck, så at Herren läter förfalla tina lender, och tin bwk swella. 4 Mos. 5: 21 (Bib. 1541). Iagh skal senda Ormar och Basilisker ibland idher, the intet besworne äro. Jer. 8: 17 (Därs.; öfv. 1904: mot hvilka ingen besvärjelse hjälper). (Siameserna) göra Förböner för sine Krancke ock Affledne, som icke uthan största Widskepelse blifwa beskurne, balsamerade, besworne. Siam 37 (1675). Oljan (till sista smörjelsen hos katolikerna) måste vara besvuren och välsignad. Bælter Cerem. 729 (1760). Äro (vid rannsakning af kättare o. häxor) .. pinoredskapen på förhand af presten besvurna och helgade .., så har man allt skäl att vänta en uppriktig och tillförlitlig bekännelse. Rydberg Magi 57 (1865). Han besvärjde björnar, vargar och ormar till att angripa kreatur och folk. Hertzberg Päivärinta Bild. 2: 61 (1884). jfr: (Saul) beswoor .. alt folcket och sadhe, Förbannat ware hwar och en som brödh äter in til afftonen. 1 Sam. 14: 24 (Bib. 1541; öfv. 1904: band folket med följande ed, Luther: beschwur alles volck, Sept.: ἀρᾶται); jfr 6. — jfr OBESVUREN. — särsk.
a) (fullt br.) med obj. som betecknar andeväsen o. d.
α) uttala besvärjelser öfver (onda andar o. d.) i syfte att därigenom bortmana; bortbesvärja. The begynte åkalla herrans Jesu nampn offuer them som hadhe the oonda andar seyandes, Wij beswärie idher genom Jesum then Paulus förkunnar. Apg. 19: 13 (NT 1526; öfv. 1883: Vi besvärja eder vid Jesus, Luther: wyr beschweren euch bey Jhesu). Lex. Linc. (1640). Besväria, utdrifva dieflar. Serenius (1734; under exorcize). Besvärja onda andar. Lind (1749). I himlens namn besvärj dem (dvs. spökena) härifrån, / Herr Erkebiskop! Franzén Skald. 5: 221 (1836). Hon .. höll öfver elden / handen besvärjande sträckt som framför ett spöke. Heidenstam Vallf. 47 (1888, 1900). De onda makterna bekämpades och besvärjdes af kyrkan. Warburg Rydberg 1: 564 (1900). — särsk. mer l. mindre bildl. Skönhet .. / Lifva min trånande själ: besvär från mitt inre dess stormar. Tranér Anakr. 164 (1828, 1833); jfr b slutet. Hon trodde ej på de varma klimatenas makt att besvärja döden. Wetterbergh G. Nord 73 (1862). Att besvärja mitt lidandes makter, / .. tankarne sjöngo .. / sagan om Gral för min själ. Fröding Stänk 169 (1896). Besvärja tvedräktens och söndringens andar. Ahnfelt Hel. Joh. 11 (1904).
β) (gm besvärjelser) frammana, frambesvärja. Spådom genom the besworne, och vpwekte döda. Lex. Linc. (1640; under necromantia). Den anden (dvs. den Helige ande) besvärjer ingen, utan han kommer sjelfmant. Tegnér 4: 53 (1834). Fornfädren trodde, att .. trollkunniga menniskor kunde .. vända vinden, släcka eldar, besvärja de döda ur sina högar (osv.). Strinnholm Hist. 2: 469 (1836). Trollförståndige Finnar hade besvurit en ande att taga bostad i en mensklig lekamen. Svedelius Norge 80 (1866); jfr 6. Sundén (1885). — särsk. mer l. mindre bildl. Stagnelius 1: 139 (1812). Ur mossbeklädda grafven / Höjer sig vår döda sällhet, / Af theorbens röst besvuren. Dens. 2: 668 (c. 1820). Af det bästa, som finns på .. jord / .. Hit, till vår park, vardt en samling besvuren. Atterbom 1: 133 (1824). Somlige talare kunna ej besvärja nog skuggor från forntiden. Obj. gästen 1829, nr 16, s. 3. Forntid sina armar mot framtid sträcker ut, / Tills bröst vid bröst de hvila, försonade till slut, / Af sångens makt och minnenas besvurna. B. E. Malmström 6: 42 (1845). — jfr FRAM-, UPP-BESVÄRJA.
b) (fullt br., i sht i vitter stil) med obj. som betecknar naturkraft o. d.: komma att lägga sig; stilla, lugna. Dalin (1850). Sitt eget barn han (dvs. Agamemnon) offrat .. att besvärja trakisk storm. Risberg Aischylos Agam. 49 (1890). — vanl. mer l. mindre bildl., i sht i uttr. besvärja stormen, få oron att lägga sig. Hans Stats-klokhet syntes besvärja de Politiska stormväder. Dalin Arg. 1: 278 (1733, 1754). En fortgående, tillväxande våda, som syntes blott kunna besvärjas genom ett varaktigt system af politiskt förnuft. Leopold 5: 324 (1804?). Krigets låga (utbröt) allt våldsammare. Fåfängt sökte Sverige ensamt att besvärja dess raseri. Carlson Hist. 2: 411 (1856). (Konung Hans) kom till Stockholm och sökte genom foglighet besvärja stormen, men förgäfves. Odhner Lärob. 96 (1869, 1886). Ljuft rörande äro de ord, med hvilka hon (dvs. Ingeborg) besvärjer hans (dvs. Fritjofs) vrede öfver hennes afslag. Ljunggren Sm. skr. 2: 57 (1877, 1879). Heidenstam Karol. 2: 270 (1898).
c) abs.: uttala besvärjelser. Sjelf jag började att trolla, / företog mig att besvärja. Collan Kalev. 1: 162 (1864).
6) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (i sht i högre stil) (under åkallande af Guds namn l. med åberopande af ngt heligt l. dyrbart osv.) uppfordra l. anropa (ngn); högtidligt l. enträget o. bevekligt uppfordra l. bedja (ngn); vanl. med att o. inf. l. med att-sats. Jagh beswär tigh at tu icke annat sägher migh än sanningen j Herrans nampn. 1 Kon. 22: 16 (Bib. 1541). Tu oreene Werld, iagh beswärer tigh .., at tu icke wilt hafwa någon deel hos migh. Schroderus Hoflefv. 293 (1629). Jag besvär dig .., at du rensar dit sinne från falskhet. Dalin Arg. 1: 179 (1733, 1754). Jag besvär Er at säga mig alt. Björn Förf. yngl. 115 (1792). Jag beder dig, jag besvär dig, hjelp mig .., hjelp presteståndet och stiftets anseende (gm att tjänstgöra ss. opponent vid prästmötet). Tegnér 6: 293 (1836). Dahlberg .. besvor honom (dvs. K. X G.) att anbefalla stormning. Carlson Hist. 1: 378 (1855). I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din själ att åter lifva denna hydda, som hon lemnat! Rydberg Ath. 232 (1859, 1866); jfr 5 a β. — särsk.
a) i uttr. besvärja ngn vid ngn l. ngt, ifrigt o. bevekligt uppmana ngn (att göra l. underlåta ngt), för så vidt han bryr sig om ngn l. ngt som bör vara honom kär(t) l. dyrbar(t); ifrigt o. bevekligt uppmana ngn (att göra l. underlåta ngt), i det man kallar ngn l. ngt till vittne (l. till hjälp l. till hämnare därest uppmaningen ej efterkommes). Jagh beswär tigh widh leffwandes gudh, ath tw sägher oss, om tw äst Cristus gudz son? Mat. 26: 63 (NT 1526; Luther: beschwere dich bey dem lebendigen gott). Jagh beswär idher Jerusalems döttrar widh Råår eller widh Hinder j markenne, at j icke vpwecken eller omaken mina käristo. Höga v. 2: 7 (Bib. 1541). Jag besvär dig vid din Faders Siäl, vid din Moder, och vid alt det du har kiärast på Jorden, at intet lemna mig allena. Ehrenadler Tel. 624 (1723). (Fru Kristina) Besvor honom (dvs. Kristiern II) vid de eder han aflagt, samt det heliga Sacrament han anammat. Celsius G. I 74 (1746, 1792). Vid allt, hvad heligt är på jord, i himmel, / Besvär jag er. Stagnelius 1: 456 (1821). Jag besvärjer Eder(, råttor o. möss,) .. vid Guds nåde, vid sol och måne .., vid skog och mark, vid sten och träd, vid alla djur, som Herren skapat hafver. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 426 (1864; efter ä. källa); jfr 5. Jonatan besvor David .. vid sin kärlek till honom. 1 Sam. 20: 17 (öfv. 1904). jfr: Tiggaren, som .. / .. vid Marias namn besvär vår misskund. Atterbom Minnen 651 (1819); jfr 7.
b) (föga br.) med inf. utan att. En deputation af några adelsmän (hade) varit uppe hos kungen och besvurit honom ingripa. De Geer Minnen 2: 18 (1892).
c) [jfr bedja l. anropa ngn om ngt, t. einen um etwas beschwören] (mindre br.) med prep. om. Med ömma begär / Han henne om ögonblicks dröjsmål besvär. Atterbom Lyr. 2: 314 (1810). Om enighet jag er besvär / Och trofast hörsamhet för lagen. Strandberg 2: 92 (1849). Jag vill skynda till pastorn och på mina knän besvärja honom om förskoning. Rydberg Frib. 77 (1857, 1866).
d) [jfr uppmana ngn till ngt] (†) med prep. till. Hon sågs på knä til ömhet mig besvära. Envallsson Tal. tafl. 38 (1782).
7) [sannol. utveckladt ur 6 gm objektsväxling; jfr t. was ich dich heiss beschwöre] (†) allvarligt l. ifrigt påkalla l. kräfva l. bedja om. Adam, / Vid hennes (dvs. Evas) bortgång .., / Besvär dess snara återkomst. J. G. Oxenstierna 4: 307 (1815). Jag .. besvär ditt bistånd i min nöd. Dens. 5: 111 (c. 1817).
8) (†) försvärja, svära bort. Mans ord är mansens ära; / Och bättre är at dö, än äran sin besvära. Kolmodin Qv.-sp. 1: 261 (1732; om Jefta).
9) (†) svära öfver, förbanna. Vän bortsålde vän, en son sin far besvor. Bellman 6: 171 (1785). Du Lyckans flygtighet besvär. Dens. Gell. 71 (1793; t. schilt nicht den unbestand der güter).
10) (†) i p. pf. närmande sig adjektivisk anv. med prep. till: vigd l. hemfallen åt; fördömd till. Jag ensam gick / Till sorgsna folket, så till qval besvuret. Lovén Dante 1: 90 (1856). Därs. 123.
II. (†) refl. o. recipr.
1) edligen förbinda l. förplikta sig; svära (på). Alle (deltagarna i Uppsala möte) .. besvore sigh till att henne (dvs. augsburgiska bekännelsen) försvara vilia med lif och blodh in i döden. RA 3: 49 (1593). Thet Romerske Krijgsfolcket .. hade sammanknippat och besworit sigh til at intaga samma stadh. Schroderus Liv. 170 (1626); jfr 3. Twenne kötzlige Brödher .., the ther inbördes beswore sigh, at then ene icke skulle vthi Kampen förlåta then andre. Dens. Osiander 1: 820 (1635). Thesse (nämnda adelsmän i utskottet till rikets råd) skulle beswäria sigh, som ock skedde med upräckte fingrar till mehra försäkringh om tysthet. RARP 7: 51 (1660). Då beswor Månss sig at han aldrig skulle taga henne meer igen. Växiö domk. akt. 1671, nr 131. (Åt) pigan en ducat hans båda händer räcka, / Som heligt sig besvär at ingen ting uptäcka. Bellman Gell. 133 (1793; t. schwört).
2) [jfr ä. d. den hun havde troloffuet oc besoret seg til] gm ed lofva (bort) sig (till l. under ngn l. ngt). Kom meenige Man til at vpsäya Konungen i Danmarck Eeden, och sigh beswäria under Sweriges Crono. Girs E. XIV 36 (c. 1630). Själar .. som .. liksom bes(v)urit sig til Gud och ifrån verlden. Murbeck Catech. arb. 6: 276 (c. 1750).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. mnt.] sammansvärja sig; ingå (edligt) förbund. (B. v. Melen hade) siigh berotath och besworith wthij ith förbundt med Söffuerin norby. G. I:s reg. 2: 181 (1525). Några .. som ther vpå hade besuoritt sig, att the wille förråda konungen .. hade lagdt en hop krutt wnder hans stoll ij kyrkann. Brahe Kr. 17 (c. 1585). Befinnes Clärker eller Munkar at beswärja eller sammangadda sigh, stämplandes antingen emot Biskoperna eller sijne Medbrödher. Schroderus Osiander 2: 369 (1635). Någre skrifwa thet han (dvs. påfven Alexander VI) hafwer beswurit sigh medh then Onde, på thet han igenom hans tilhielp skulle blifwa vphögd til then Påfwelighe myndigheeten. Därs. 3: 2 (1635). (Då) besworo sig emot hono m (dvs. Domitianus) alla både wänner och owänner. Dryselius Monarchsp. 170 (1691). Beswärja sig med någon. Spegel Gl. 117 (1712). — särsk. i p. pf. i substantivisk anv.: sammansvuren: Theras Lösn, hwar vppå the Besworne hwar annan känna skulle. Schroderus Osiander 3: 7 (1635).
Särskilda förbindelser:
BESVÄRJA BORT 010 4. (mindre br.) till I 5 a α: bortbesvärja, bortmana. Thomander 3: 102 (1826). Jag önskar till Gud, att någon klok gubbe måtte besvärja henne bort härifrån. Hagberg Shaksp. 2: 32 (1847).
BESVÄRJA FRAM 010 4. (i sht i högre stil) till I 5 a β: frambesvärja, frammana. Der har du henne! Liksom af ett trollslag / Besvuren fram, vid namnet! Atterbom 2: 415 (1827). Snoilsky 1: 79 (1866, 1869). — särsk. bildl. Geijer I. 1: 112 (1818). En yngre krets af snillrika män .. ville ur svenska fornhäfder och svenska fornsånger åter .. besvärja fram nordisk ära och kraft. Böttiger 6: 356 (1847). Nyblom i 3 SAH 8: 366 (1894).
BESVÄRJA SIG TILLHOPA. (†) till II 3: sammansvärja sig. G. I:s reg. 3: 143 (1526). Thå dagh wort försambladhe sigh till hopa någhra aff Judhanar, och besworo sigh till hopa. Apg. 23: 12 (NT 1526). At the frelsis men wille alle besuärie sig till hopa met honum. G. I:s reg. 6: 166 (1529). Så hadhe och alle .. besworit sigh så tilhopa at the skulle alle förswara, lidha och vmgella huadh effter komma kunde. O. Petri Kr. 328 (c. 1540).
BESVÄRJA SIG TILLSAMMAN. (†)
1) till II 2: svärja hvarandra trohet. Barnen haffua medh stora eder besworet sigh tilsamman. Botvidi Brudpr. 57 (1622).
2) till II 3: sammansvärja sig. Tegel G. I 1: 72 (1622). Therföre besworo sigh the förnemste Vngerske Herrar tilsamman. Schroderus Osiander 2: 771 (1635). Conspirera, beswerja sig tilsamman. Swedberg Schibb. 259 (1716).
BESVÄRJA UPP 010 4.
1) (i högre stil) till I 5 a β; uppbesvärja. — bildl. De underjordiska makter besvärjas lätteligen upp. Geijer I. 7: 18 (1817).
2) med obj. som betecknar naturkraft o. d. (jfr BESVÄRJA 5 b): (gm besvärjelser) framkalla. — bildl. Jag ärnar härda ut en värre storm / Än nånsin du besvärjer upp i dag. Hagberg Shaksp. 4: 380 (1848).

 

Spalt B 1826 band 3, 1906

Webbansvarig