Publicerad 1906   Lämna synpunkter
BESVIMMELSE l. BESVIMELSE, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. besvimilse; jfr d. besvimelse]
(†) vbalsbst. till BESVIMMA: svimning, svimningsanfall, vanmakt; äfv.: svindel, yrsel, svindelanfall; särsk. i uttr. falla i besvimmelse, falla i vanmakt, svimma, dåna; jfr BESVIMNING. Var. rer. 15 (1538). Widh hon så taladhe, seegh hon åter nedh vthi een beswimelse. St. af Est. 3: 17 (Bib. 1541; öfv. 1793: svimning). (Om) någon besvimmelse påkommer, tå skal man låtha bestryka sitt ansichte medh rosenwatn. O. Martini Läk. 55 (c. 1600). Hufwudhyran eller beswijmelsen. Forsius Min. 164 (c. 1613). Aff wanmächtighett falla i beswimelser. Palmcron Sund. sp. 122 (1642). (Jag) föll .. uti en diup besvimmelse och dvala. Ehrenadler Tel. 628 (1723). Den andra parten .. skulle vid erinringen .. falla i besvimmelse. Livijn 1: 205 (1817).

 

Spalt B 1796 band 3, 1906

Webbansvarig