Publicerad 1904   Lämna synpunkter
BERINGA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[liksom d. beringe af mnt. l. t. beringen, motsv. holl. beringen; se BE- o. RINGA, omgifva, innesluta]
(†)
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. t.] (rundtom) omgifva (ngt med ngt). Om Gudh eij alla haaf hwart medh sin strand beringat, .. / Tå hade mången gång thet röda hafwet swallat / In i Egypti land. Spegel Guds verk 77 (1705).
2) [jfr motsv. anv. i d., ä. holl., mnt. o. ä. t.] omringa, kringränna. Lucio Valerio befalte han, at .. ingalunda Fienden tilstädia Krijgzhären at beringia. Schroderus Liv. 404 (1626). När de beringa en Stad. Rudbeck Atl. 1: 186 (1679). Svithiods konung! / Din höga borg af fiender beringas. Stagnelius 1: 387 (c. 1815).
3) ringa (en björn o. d.). Stiernhielm Ut. C 2 b (1668).
4) [jfr motsv. anv. i t. samt fr. boucler] veter. sätta en ring kring könsdelarna på (ett sto för att hindra betäckning); jfr RINGA, v., med motsv. bet. Holmberg (1795, under bouclement).

 

Spalt B 1329 band 3, 1904

Webbansvarig