| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BELICKRAD, p. adj.
(†) begifven (på ngt läckert l. utsökt l. som retar ens lystnad); lysten. Brask Puf. 375 (1680). Så swåra äre wi därpå (dvs. på utländska saker) belickrade, at om twänne ting af lika wicht och godhet upgåwes, skulle dät utlänska namnet wågskålen nedtynga. Hermelin Sed. A 2 a (1683). (Vällustens) liuflighetz giller, hwarpå naturen är så belickrad. Därs. C 7 a.
Spalt B 1042 band 3, 1903