Publicerad 1903   Lämna synpunkter
BELACKELSE belak4else, i Sveal. äfv. 0302, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr ä. d. belakkelse]
(föga br.) vbalsbst. till BELACKA, v.1 Öfverlagde ogerningar, t. ex. bedrägeri, belackelse, och andras upsåteliga oförrättande. Porthan (1783) hos Leinberg Skolv. 3: 389. Björkman (1889). — konkretare, i pl. En väfnad af idel dikter och belackelser. Palmblad Norge Bih. 49 (1847).

 

Spalt B 1019 band 3, 1903

Webbansvarig