| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEKANTING bekan4tiŋ, i Sveal. äfv. 032, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
(hvard. med skämts. l. vulgär anstrykning, i sht i södra Sv.) bekant, umgängesvän; jfr KÄNNING. Wranér Brok. bild. 137 (1889). Någon af hans bekantingar. Hedenstierna Fru W. 207 (1890). Hvem träffar jag där på, om icke min gamle bekanting Magnus. Lindström Gm Härjed. 64 (1894).
Spalt B 933 band 3, 1902