Publicerad 1901   Lämna synpunkter
BEDYRING bedy4riŋ l. 032, r. l. f.
(knappast br.) vbalsbst. till BEDYRA, särsk. 1; mer l. mindre konkret: högtidlig försäkran; jfr de båda föreg. orden. Med detta ja, med denna bedyring, så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ! hafven I (som nu prästvigens) .. fästat edert löfte. Wingård S. skr. 2: 93 (1824).
Ssg: BEDYRINGS-ORD030~2. (föga br.) Hvar och en som låter en ed eller ett bedyringsord undfalla sig. H. Reuterdahl i SKN 1842, s. 22. Heikel Filol. 156 (1894).

 

Spalt B 600 band 3, 1901

Webbansvarig