Publicerad 1900   Lämna synpunkter
APODIKTISK ap1odik4tisk l. ap1å-, äfv. ap1ω-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[efter t. apodiktisch, eng. apodictic, lat. apodicticus, af gr. ἀποδεικτικός, lämplig att framvisa, bevisande, till ἀποδεικνύναι, framvisa, af ἀπό, bort, från (se AF), o. δεικνύναι, visa (se TE, v.)]
i sht log. otvifvelaktig, obestridligt viss; med nödvändighet giltig; motsatt ASSERTORISK o. PROBLEMATISK. (Kant) medgifver Philosophien apodictisk visshet (sådan som utesluter möjligheten af tvifvelsmål). Höijer S. skr. 2: 47 (1799). Ett apodiktiskt bevis. Lindblom Log. 285 (1836). Apodiktiskt (omdöme), d. ä. det omdöme, i hvilket predikatets förbindelse med subjektet tänkes såsom nödvändig. Borelius Log. 35 (1863, 1882). Rudin Bib. enh. 17 (1887).

 

Spalt A 1985 band 2, 1900

Webbansvarig