Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANRINGA an3~riŋ2a, v. -er, -de, -t, -d; se för öfr. RINGA, v.2 vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[af AN, adv. II 8, o. RINGA, v.2; jfr t. anläuten, ringa på]
(föga br.) börja att ringa med (en klocka). Hon (dvs. den röfvade kyrkklockan) .. anringdes innan de efterjagande framhunno. Rääf Ydre 1: 80 (1856).

 

Spalt A 1665 band 2, 1898

Webbansvarig