Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANPEN aŋpe4n, äfv. an3~pe2n, adj.; -are.
Etymologi
[jfr sv. dial. anpän, anpen (Almqvist Sv. gram. 251 (1854), Eneström Landsm. i Västm. o. Dal. (1877), Rietz), af fr. en peine (se PINA, PENITENS); jfr det till sin bildning likartade ANKAMRAT]
(numera föga br., bl. ngn gg hvard. i vissa trakter) ängslig (på grund af ovisshet), ifrig, angelägen (se d. o. 2 c); företrädesvis i predikativ anv. Hon undvek att gifva honom bestämdt svar, eller slog af hela saken med ett skämt, hvilket gjorde friaren ännu anpenare. Blanche Tafl. 1: 26 (1867; uppl. 1857: anpenare, såsom det heter).

 

Spalt A 1661 band 2, 1898

Webbansvarig