Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANKA aŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr ANK.
Etymologi
[fsv. anka, vara missnöjd (öfver), af mnt. anken (motsv. t. dial. anken), sucka, stöna; jfr sv. dial. anka, ånka (Rietz), nor. anka, aanka, d. anke, klaga]
(numera bl. i bygdemålsfärgadt talspråk) klaga. Här stanckas, anckas, skrijas ach, och ai! ô wee! Stiernhielm Häls. (c. 1650). Dähnert (1784). — särsk.
a) i förb. med prep. på: klaga på l. öfver, vara missnöjd öfver, gräma sig öfver. Spegel Guds verk 248 (c. 1710). Dens. Gl. 200 (1712). Lundell (1893).
b) (†) opers. Thet ankar migh, Angit me. Schenberg 2: 5 (1739).

 

Spalt A 1476 band 1, 1898

Webbansvarig