| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANFÄKTNING an3~fäk2tniŋ, stundom 040 (anfä´ktning Weste, anfä´kktning Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
eg. vbalsbst. till ANFÄKTA.
a) om verklig(t) strid l. krig. (Att) försvara Riket för the anfechtningar, som Rikene af fremmande Herrar påkomme kunne. Fant Diar. crit. 4: 11 (i handl. af 1529); jfr Strinnholm Vas. 3: 73 (1823). Svart G. I:s kr. 169 (1561).
b) i annan anv. Thet kom ock tå dödzens anfechtning på the rettferdigha. Vish. 18: 20 (Bib. 1541); jfr 3. När man .. bär (denna ädelsten) wedh hiertat. så bewarar han Menniskian för wilde och förgifftighe Diwrs anfächtning. Forsius Min. 114 (c. 1613). Swedberg Schibb. c 3 b (1716).
2) (i allm. †) till ANFÄKTA I 2: häftigt oroande, hemsökelse, oro, lidande, plåga. RA 1: 356 (1544). (Fötterna) haffua mongahande anfechtningar, vndertijden aff senodragh. B. Olavi 122 b (1578). Doch beholler en en wanskapligh (hustru) medh mindre anfechtning, än at han en skön .. wachta moste. Fosz 404 (1621). RP 6: 227 (1636). När det bar till vägs (på kamelryggen), kände jag .. alldeles ingen anfäktning. Eneman 2: 3 (1712). — särsk. (mindre br.) till ANFÄKTA I 2 a α (jfr 3); jfr ANFÄKTELSE I 1 a. N. Av. 1 Maj 1656. nr 2. (När) besatte Menniskior .. äre frije för Satans Anfächtningar. Kyrkol. 8: 3 (1686). Widegren (1788).
3) relig. till ANFÄKTA I 3: (hemsökelse l. anfall af) själanöd l. själsvånda; (en gudfruktig människas) pröfning l. frestelse (i sht af egna tankar o. d.): försökelse; i ä. tid antagl. närmande sig 2 slutet, med tanke på själafienders anfall; jfr ANFÄKTELSE 2. Vthan anfechtning moste tu icke bliffua. På thet tu skulle bepröffuat warda. Tob. 12: 13 (Bib. 1541). Taulerus recknar the höge anfechtningarna ibland Gudz besynnerliga (dvs. särskilda) gåfwor. Muræus 2: 443 (1648). Thet ordet anfäktning betyder i gemen en försökelse eller frestelse, hvarigenom människan blifver stäld på prof, om hon vil förblifva Gudi trogen. Rönigk Fres. 126 (1753). Ordet anfäktning .. (finnes) icke .. i Nya Testamentet ..(;) det begagnas blott i efter tyskan bildade andaktsskrifter .., betecknande .. själslidande, själskamp, och isynnerhet häftiga anfall af djefvulen. Agardh Bl. skr. 1: 259 (1854); jfr 2 slutet. I anfäktning och nöd .. Hjälp oss, milde Herre Gud! Handb. 1894, s. 76. jfr: Sådant gör offuermåtton ondt, om man the elenda och bedröffuadha .. bespottar .., ther medh troon vppå Gudh een stoor anfechtning lijdher. Förspr. t. Ob. (Bib. 1541). jfr äfv.: Ju högre dygd, ju högre anfäktningar. Dalin Vitt. 3: 227 (1735).
II. (föga br.) till ANFÄKTA II. — särsk. till d. o. II 1. Thorild 2: 100 (1784). Anfäktningar med armarna. Leopold 3: 382 (1797, 1816).
Spalt A 1394 band 1, 1898