ANBORENHET an3bå1ren~he2t, äfv. a3n-, äfv. 3~201, r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) att vara anboren; förhållande(t), att ngt är anboret. — särsk. motsv. ANBOREN 1 bl. 3. Anborenheten fans ej längre till för henne. Wieselgren Gm hvirfl. 2: 165(1891).
