| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ALP al4p (a´lper Weste), r. (m. G. Dalin (1871), Lundell (1893); f. Lindfors (1815)); best. -en; pl. -er.
Anm. Ordet har först sent blifvit allmänt användt i sv. Hos Schroderus Liv. 251 följ. (1626) samt i Lex. Linc. (1640, under cis) o. Dict. Hamb. (1700, under alpes, cis) begagnas i stället berg, höga berg. Lex. Linc. (1640, under transalpinus), Linné i VetAH 1: 13 (1739) o. ännu Hübner Geogr. (1773) använda den lat. formen; Giese Geogr. tab. (1728) har den tyska formen Alpen. Jfr ock ALPISK 2.
1) i pl., ss. nomen proprium, betecknande den bergskedja, som i norr begränsar Italienska halfön. Spegel Guds verk 138 (1685). The små haaf som Alperne uthgiuta. Dens. Öp. par. 39 (1705). På .. Alperna finner (man) på en gång alla årsens tider under det man följer dem upp til skyarna. Bergklint M. sam. 1: 234 (1781). Djurberg Geogr. 1: 132 (1776). Alperna .. utgöra Europas högsta och i geologiskt afseende märkvärdigaste bergsystem. M. Höjer i NF 1: 534 (1875). Växtligheten på Alperna. A. Wadstein Därs. 1: 540. Främlingstrafiken i alperna. Turistfören. årsskr. 1895, s. 455. — särsk.
a) syntaktiskt närmande sig 2. På fasta landet är .. (Italien) afskildt ifrån sina grannar .. genom höga Alper. G. A. Silfverstolpe Allm. geogr. 213 (1804, 1806). Lång är vägen: böljor svalla, / alper stiga, dalar falla / mellan konstens land och dig. Tegnér 2: 43 (1817). — (mindre br.) Af Alperna tilhöra allenast få Frankrike. G. A. Silfverstolpe Allm. geogr. 159 (1804, 1806).
b) i utvidgad anv. Transsilvaniska Alperna. Dahm Geogr. 59 (1858, 1879). På de Australiska alperna skola spår af forntida glacierer vara förhanden. Nathorst Jord. hist. 986 (1894).
2) ss. appellativ.
a) i allm. om berg af samma karakter som Alperna; särsk. om höga, snötäckta, spetsiga, svårtillgängliga berg med vildt natursceneri; jfr ALPKARAKTER. En skyhög alp. Stagnelius 1: 111 (c. 1813). Marklin 120 (1818). Lapplands Alper. Zetterstedt 1: 3 (1822). Berg, som äro högre än 6000 fot, kallas Alper eller Fjällar. Palmblad Geogr. 18 (1835, 1851). — i bild. Sanningarnes lilja / På branta alper gror. Stagnelius 2: 114 (c. 1820). På tankens alp, i bönens däld är Gud. Wirsén Dikter 200 (1876).
b) närmande sig 1; betecknande enstaka topp l. bergparti i Alperna. Då (dvs. i minnet) går jag ännu i alpens branter / Och hör, med dån hur laviner välta. Böttiger 1: 245 (1841, 1856). Och alp från alp det höres gå / Ett skakande, ett vredgadt ljud. Därs. 243 (1845, 1856). Der reste sig kolsvarta alper på båda sidor om oss. Oscar II Skr. 3: 250 (1864, 1888).
c) (mindre br.) om det gräsbeväxta området närmast nedanför snögränsen i Alperna. Strax nedom snögränsen (i Alperna) .. vidtager ett bälte med saftig gräsväxt — alp, alpbeten —, där nedom ett skogsbälte. Roth Geogr. 163 (1886). Läseb. f. folksk. 741 (1892). Den grönklädda alpen, där man .. hör boskapens bjällror. PT 1897, nr 236, s. 3. — jfr VILD-ALP.
-ANLÄGGNING~020. med konst åstadkommet kummel för odling af alp- o. fjällväxter. Löwegren hos Lindgren Trädg. 6: 148 (1884). —
-BANA~20. En .. stor alpbana under S:t Gotthard är under byggnad sedan 1872. A. Wadstein i NF 1: 546 (1875). —
-BESTIGNING~020. —
-BLOMMA~20. Högre upp upphör äfven barrskogen, och marken är sparsamt betäckt med alpblommor, mossor och lafvar. Palmblad Geogr. 157 (1835, 1851). bildl.: (Augusto Ferreros) sånger äro hvita alpblommor, men hafva mycken doft. Wirsén i PT 1894, nr 251 A, s. 3. —
-BÄLTE(T)~20. = -REGION(EN). Alpbälte .. Trakten emellan trädgränsen och den eviga snön på Alper. Dalin (1850). —
-FOLK~2. —
-FÖRENING~020. Alpföreningar l. Alpklubbar kallas .. föreningar, som hafva till ändamål att noga undersöka Alperna .., att utbreda kännedomen om deras natur o. s. v. NF (1875). —
-GET~2. djurarten Antilope rupicapra Lin.; gems, stenget. Friesen Schweiz 86 (1882). särsk. om en varietet däraf: Alltefter (djurens) olika vistelseorter skilja (stengets-)jägarne mellan alpgetter och skogsgetter. Läseb. f. folksk. 743 (1892). —
-GRÄS~2. Långt och frodigt alpgräs .. klängde sig fast i bergsklyftorna. Oscar II Skr. 3: 251 (1864, 1888). —
-HORN~2. Gossar och ynglingar synas .. omgifna af sina hjordar i bergen, klättrande från klippa till klippa, med långa alphorn i handen. Nicander Minnen 1: 211 (1831). Alphorn, ett enkelt blåsinstrument af trä. Det liknar till formen en s. k. lur och nyttjas af de schweiziske herdarne. NF (1875). —
-HUND~2.
-JORD~2. Marklin 122 (1818). —
-JÄGARE~200. Oscar II Skr. 3: 249 (1864, 1888). särsk.: för tjänstgöring i alptrakterna utbildad soldat (i Frankrike, Italien osv.). Manövrer af alpjägare. SD (L) 1897, nr 359, s. 3. —
-JÄTTE~20. (Schweiz’) höga alpjättar .. gå till 12 à 14000 (fot). C. F. Bergstedt i Sv. tidskr. 1875, s. 506. —
-KALKSTEN~02 l. ~20. Wahlenberg 22 (1824). —
-KARAKTER~002. Palmblad Geogr. 28 (1835, 1851). I allmänhet (hafva) Noriges berg icke .. den pyramidaliska eller kegellika gestalt, som utgör alpcharakteren. Dens. Norge 4 (1846). —
-KLUBB(S)MEDLEM—0~ l. —1~20 l. ~02. Alpklubbmedlem. Bring Daudet Tart. Alp. 236 (1897). —
-LAND~2. Närmast ofvanför .. (Kinas) norra gräns utbreder sig ett angenämt alpland. Palmblad Geogr. 36 (1835, 1851). oeg.: I Östergöthlands Alp-länder, Kind och Ydre Härader finnes en natur, så utomordentligen skön, att .. den knappt har sin make i Europa. Dens. i Tiden 1848, nr 143, s. 2. —
-LANDSKAP~02 l. ~20. Galilæa (är) Ett romantiskt alplandskap. Palmblad Geogr. 298 (1835, 1851). Turistfören. årsskr. 1895, s. 453. —
-LIF~2. Denna melodi .. är den bästa charakteristik af Alp-lifvet. Atterbom Minnen 326 (1818). Stenbocken (är) .. ett bland de för alplifvet bäst afpassade däggdjuren. Leche i NF 15: 473 (1891). —
-LUFT~2. I alpluft andades jag Sverige åter. Böttiger 1: 52 (1856). bildl.: Frihets alpluft. B. E. Malmström 6: 224 (1852). —
-MURMELDJUR~002 l. ~102. djurarten Arctomys marmota Lin. Nyman Milne Edwards 55 (1881). —
-NATUR~02. Palmblad Geogr. 192 (1835, 1851). (Skottlands) högländer hafva en verklig alpnatur, ehuru i mindre dimensioner än t. ex. Schweitz. Svedelius Statsk. 2: 60 (1868). Lysander Skr. 374 (1877). —
-REGION(EN)~002. SAOB (1870). I Alperna ligger trädgränsen i rundt tal 800 meter nedanför snögränsen, och mellan båda befinner sig alpregionen med alpflorans växter. Nathorst Jord. hist. 990 (1894). —
-ROS~2. Nicander Minnen 1: 193 (1831). Den nordiska alprosen (Rhododendron lapponicum). T. Fries Grönl. 26 (1872). Alpros, Rhododendron ferrugineum L. och hirsutum L., .. är en låg buske, som allmänt förekommer i Alperna och hvars praktfulla, vanligen högröda blommor bruka tilldraga sig resandes synnerliga uppmärksamhet. S. Almquist i NF (1875). —
-ROSBÄLTE(T)—0~ l. —1~20. Den nedre delen af alpväxternas region (kallas) för alprosbältet. Wittrock i NF 1: 546 (1875). —
-RYGG~2. Hos oss finnas inga sådana .. jemte stora alpryggen uppresta spetsar, som i Södra Europa. Wahlenberg 22 (1824). —
-SJUKA~20. Den af luftens förtunning härrörande s. k. alpsjukan. L. Améen i Turistfören. årsskr. 1893, s. 177. —
-SJÖ~2. Palmblad Geogr. 26 (1835, 1851). Om en insjö har en betydlig höjd öfver hafvet, får den namn af bergsjö l. alpsjö. NF 7: 703 (1883). —
-SMULTRON~20. månadssmultron. Eneroth 2: 374 (1866). Röda och hvita alpsmultron. GHT 1895, nr 216, s. 2. —
-STAF~2. Nicander Minnen 1: 192 (1831). (Turistens) gethornsprydda alpstaf. Friesen Schweiz 86 (1882). —
-STIG~2. Nilsson Ur. 2: 136 (1864). bildl.: På spekulationens alpstigar vandrar .. (Boström) fullkomligt lugn och, som det synes, omedveten om de bråddjup, som gapa både till höger och venster. Wikner Lifsfr. 2: 228 (1886). —
-VARG~2. djurarten Cuon alpinus Gray. Alphunden eller alpvargen .. förekommer i östra och mellersta Asiens bergländer. Smitt Brehm 1: 140 (1882). —
-VEGETATION~1002. —
-VINBÄR~02 l. ~20. växterna Ribes petræum Wulf o. R. triste Tournef. Priskurant fr. Bergianska trädg. 1891. Alnarps prisförteckn. 1892, s. 40. —
-VÄRLD~2. [efter t. alpenwelt] Berner-Oberlands underbara Alpverld. Nicander Minnen 1: 171 (1831). Turistfören. årsskr. 1895, s. 457. —
-VÄXT~2. Alpväxter .. äro sådana växter, som hafva sitt hem på de högre delarne af mellersta Europas fjäll, på hög-alperna. Wittrock i NF (1875). —
B (†): ALPE-BO, se A.
C (†): ALPER-SALT. Alpersalt, (Sal alpinum), genereras på Berg, bestående af Lerskiffer, och brukas äfven i Medicin likasom Seidlitzer salt, fås från Sweitz. Synnerberg (1815).
Spalt A 1137 band 1, 1898