Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ALLTNOG altnω4g l. ALLT NOG al4t nω4g, adv.
Etymologi
[se ALLT, adv. 1, o. NOG]
eg.: alldeles nog; jfr FULLNOG. — särsk.
1) (numera knappast br.) fullt tillräckligt. Behöfwes intet så mong ord på en gång .. Ett i synder (dvs. sänder), alt nog. Swedberg Schibb. 172 (1716). Thet är alt nog, och mer än nog. Rydelius Förn. 250 (1721, 1737). Om man änteligen velat, att e skulle skrifvas uti med, (lat.) cum, hade varit alt nog, att åberopa sig bruket. Hof Skrifs. 159 (1753). Fast ej din (dvs. sömnens) makt förstör de qval som oss bedröfva, / Hvad du ej qväfva kan, allt nog att du kan döfva. J. G. Oxenstierna 1: 91 (1805). Jag har ära alltnog. Tegnér 1: 104 (1825). Du spegelbölja! alltnog du famnat / Min Agnes’ bild. Sätherberg Dikter 1: 129 (1839, 1862). Alltnog .. satis superque. Cavallin (1875). — närmande sig 2. Alt nog här om. Jag vil nu komma til sielfva saken. Rydelius Förn. 5 (1718, 1737).
Anm. Med afs. på de poetiska exemplen jfr ALLT, adv. 10 anm.
2) lika mycket, nog af, vare därmed huru som helst; i sht användt för att afvisa onödiga, svårlösta detaljfrågor o. rikta uppmärksamheten på hufvudsaken.
a) åtföljdt af hufvudsats med rak ordföljd. Man kan tvista om, huruvida detta aftal varit fördelaktigt; alltnog: det är ingånget och måste respekteras. Kolmodin Qv.-sp. 2: 466 (1750; se under b). Det säges, att han (dvs. Wrangel) erbjudit Galte strid, men att denne undvikit. Allt nog, Svenskarna kommo utan förlust till hafs igen. Fryxell Ber. 7: 277 (1838). Antingen han nu blef desperat för det att han föll, eller hur det var, alltnog, han skar tänderna. Hagberg Shaksp. 1: 117 (1847). Låt vara det (dvs. mitt tal) var bjellerklang, / Allt nog, hon hörde på. Strandberg 3: 313 (1853). Rudin Ord t. ungd. 82 (1894).
b) (numera knappast br.) åtföljdt af att-sats. Ehrenadler 116 (1723). På hvilket ställe detta nyare Jomsborg just varit beläget, är dermed ej afgiordt: Alt nog, at det varit i Pomern. Dalin Hist. 1: 593 (1747). Hvar siälen medlertid har varit, är en fråga? / Hvarpå förvetet folk må mot hvarannan såga. / Alt nog, at frå min kropp han verklig vikit af / .. Alt nog jag lefde nu, som död en gång var blifven. Kolmodin Qv.-sp. 2: 466 (1750); jfr a.

 

Spalt A 1103 band 1, 1898

Webbansvarig