Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ALIKANTE al1ikan3te2, äfv. a1l-, r. l. m. ((†) n. Chronander Vitt. 22 (1647), Wallenius Project G 3 b (1682; jämte m.)); best. -en.
Ordformer
(alikant (-cant) Forssell Hist. II. 1: 56 (cit. fr. 1561), Stiernhielm Herc. 213 (1668), Könsberg Handelsvar. 63 (1768); allikant Forssell Hist. II. 1: 18 (cit. fr. c. 1558). — alekant (-cant) Asteropherus (1609), Wallenius Project G 3 b (1682). — alakant Stiernman (1581). — alkant (-cant) Wivallius Dikter 75 (1631), Schroderus Lex. 109 (1637))
Etymologi
[jfr t. alikant(e), ä. t. äfv. alekant, alakant, af Alicante, stad o. provins i Spanien]
vin från Alicante. Ett glas alikante. Forssell Hist. II. 1: 18 (cit. fr. c. 1558). Stiernman Com. 1: 312 (1581). Desse slagz drycker skall tu beställa: / Malvasir, Alecant och Muscotella. Asteropherus 17 (1609). NF 15: 170 (1890). — Anm. Förvridna former af ordet, lagda i bönders mun, förekomma hos Chronander Vitt. 21-23 (1647). Att det förr i Sv. användts mera allm., intygas såväl häraf som af det hos Almqvist Sv. spr. 413 (1840) ss. gotl. anf. allä-kant, blandning af flera slag, hvilket utgår från alikante (alekant); jfr sv. dial. påjta, pöjta [af fr. (vin de) Poitou] samt RAPPAKALJA.
Ssgr: A (numera mindre br.): ALIKANT-VIN103~2. Deleen (1806, under alicant). Konv.-lex. (1856).
B: ALIKANTE-DRUFVA1030~20. Strindberg Tr. o. otr. 4: 162 (1897). —
-VIN~2. Alicantevin .. ett tungt, sött vin, för sin mörka färg kalladt vino tinto. NF 1: 453 (1875).

 

Spalt A 922 band 1, 1898

Webbansvarig