Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFVOGHET a3vωg~he2t, sällan -og~, r. l. f.; best. -en; pl. -er (Gellerstedt 2 Dikt. 143 (1881)).
Ordformer
(-ug- Rudbeck Atl. 1: 653 (1679), Rydelius Förn. 34 (1737), Sahlstedt (1773))
eg.: egenskapen l. förhållandet att vara afvog. — särsk.
1) (numera föga br.) motsv. AFVOG 6 b: förvändhet, vrånghet, ondska. — särsk.
a) (†) fördomsfullhet, obenägenhet, förutfattad ovilja. Den som .. utan afwugheet (sine omni præjudicio) wil rätteligen läsa Taciti ord. Rudbeck Atl. 1: 653 (1679). Döma om andras verk redeligen och vtan all afvughet. Rydelius Förn. 43 (1737).
b) [möjl. påverkadt af AFVOG 3] (†) om högförrädiska stämplingar. Strax the begynte thenne affwogheet. Svart G. I:s kr. 147 (1561; om försöket att bringa västgöta-allmogen till resning).
2) motsv. AFVOG 7. Wår hela naturs förderff och affwogheet emoot Gudz wilie. Balck Cat. D 5 b (1596); jfr 1. Disaffection, .. afvoghet. Serenius (1734, 1757). Afvogheten (i Sparta) mot främlingar .. och mot vetenskaper. Palmblad Fornk. 2: 573 (1845). (Några) af de norske inbyggarne visa afvoghet emot Lapparne. Düben Lappl. 479 (1873). Det nya Rom emottager .. utan afvoghet alla i sin famn. Rydberg Rom. d. 251 (1882). i pl. om yttringar af ovänlighet: Gellerstedt 2 Dikt. 143 (1881). — (†) i bild. Den afvoghet, som skönjes emellan Koppar och vatten. Tessin Bref 2: 291 (1755).

 

Spalt A 764 band 1, 1898

Webbansvarig