Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFSTÖRTNING a3v~stœr2tniŋ, r. l. f.; best. -en.
vbalsbst. af föreg. — särsk. [jfr STÖRTNING, STÖRTA, sbst. o. v.; jfr äfv. t. absturz] (†) brant sluttning, bråddjup, stupa. En bred backrygg med tvärbrant afstörtning. Hisinger Ant. 4: 186 (1828).

 

Spalt A 604 band 1, 1898

Webbansvarig