| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFLURA a3v~luɯ2ra, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (mindre br., hvard.) på slugt o. bedrägligt sätt afhända (ngn ngt), lura (ngt) ifrån (ngn). Suenske äre offte ther öffuer beswekne. / At the på Danskes breff pläge mure, / Ther medh the them sijn (dvs. deras) wälferd aflure. Svart Gensv. G 1 b (1558). — (föga br.) i pass. med personen ss. subj.: Jag blef bedragen på vägen och aflurad alla mina pengar. Hagberg Shaksp. 8: 347 (1849).
2) [jfr t. einem einen kunstgriff ablauern] gm att bespeja (ngn) få kännedom om o. komma i besittning af (en i honom inneboende hemlig kraft, en hemlighet osv.). Aflura Naturens andar några för mängden af menniskor förborgade krafter. Atterbom FB 244 (1818). Stolt öfver att hafva aflurat lifvet dess djupaste hemlighet. Lagerlöf Länkar 19 (1894).
3) (†) grundligt lura, bedraga. Ach huad mongen the (danske) ther medh (dvs. med sin lofven) aflure. Svart Gensv. K 2 b (1558).
4) (enst., †) spela (ngn ett spratt). Den suenske flux förtröt, / at iuten skulle sofva så söd, / .. et streck han honom aflurar, / vndsatte staden med knechthe, / som vel kunne stridhe och fechte. Visb. 138 (början af 1600-talet).
Spalt A 334 band 1, 1898