Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFLA a3vla2 (a`fla Weste), v. -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ING (se d. o.); -ARE (se d. o.); jfr AFVEL.
Etymologi
[fsv. afla, åstadkomma, förvärfva, afla (barn); jfr isl. afla, bringa till stånd, utföra, förvärfva, samt d. avle; jfr äfv. fht. afalôn, ifrigt syssla, samt ÄFLAS. Ordet är sannol. rotbesläktadt med lat. opus, opis (gen.), opes (pl.) osv. Se Tamm Etym. ordb. 17]
eg.: med arbete bringa till stånd, (för)skaffa, skaffa sig; se Söderwall Verbets rektion 15.
1) förvärfva.
a) [jfr sv. dial. avla] (numera bl. arkaistiskt kvarstående jur. o. i ordspr.) förvärfva l. skaffa sig (gods, egendom o. d.). Gudz tiende skal redeligha göras af alt thett man afla kann til land eller vatn. RA 1: 391 (1544). Hwadh som medh lagligit kööp .. aflat är. Lagförsl. 26 (1609). Aflat blijr snart ödt, när dhet ey warder wijdskiött (dvs. underhållet, vårdadt). Törning 3 (1677). Afla är skaffa sig. ”Alt aflas wil mäd stoort beswär ..”. Columbus Ordesk. 16 (1678). Äger man jord, hus eller tomt i staden; hafve våld bortgifva siette delen theraf, ehvad thet är ärfdt eller afladt. JB 8: 3 (Lag 1734). Alt fast gods å landet, som .. (man o. hustru) i hionalag afla tilsammans. GB 10: 2 (Därs.); jfr: Thet ordet afla, betyder här (GB 10: 2) på lagligit sätt förvärfva. Nehrman Gifterm. 146 (1747). Den jord, som bonden utom sin börd köpt eller annorledes aflat. Järta V. skr. 1: 230 (1832). Schrevelius 3: 139 (1849, 1858). Den mer öder, än han aflar, får snart tomt visthus. SAOB (1870; anfördt ss. ordspr.). (†) Torftiger (skall) afla bröd af rijkom, med tienster och slögder. Stiernhielm Herc. 460 (1668).
b) [jfr isl. afla sér l. einhverjum eitthvert] (†) förvärfva (ngt åt ngn). Prijsom then Osz Aflat har hin ädle Fred. Stiernhielm Fredz-afl Anman. (1649). Afla sig godz. Verelius Götr. 151 (1664).
2) [jfr d. avle korn, frukt osv.] (†) gm odling l. omvårdnad bringa till stånd l. producera l. skaffa sig l. få (afkastning l. afvel af boskap l. jord). Then Vll och Oost, som medt .. (förut nämnda) fåår årligenn affles kann. RR 28 Nov. 1547, fol. 271. Rudbeckius Kon. reg. 151 (1615). En Man .. (har i Amerika) på tije-åhrs tidh .. vthaff twänne Tackor aflat fyratije tusende Fåår. Schroderus Uss. E 2 b (1626). jfr: Afla, det är föda Barn, Säd, eller ägodelar. Rudbeck Atl. 2: 450 (1689); jfr 1, 3. — närmande sig 4. Uti et Land hvarest Mullbärs Trän i kall Jord kunna trifvas .., där kan ock Silke aflas (dvs. frambringas). M. Triewald i VetAH 6: 136 (1745). — jfr FORT-AFLA.
3) alstra (afkomma), gifva lifvet åt (barn); mest om människor, mera sällan om djur.
Anm. Numera framhålles gm ordet i bet. 3, utom i förb. AFLA AF SIG, själfva nedläggandet af lifsfröet l. frambringandet af fosterlif; men i ä. tid behöfde detta betydelsemoment ej med nödvändighet starkare framträda o. kunde rent af vara borta (se b). jfr Almqvist (1842).
a) gifva första upphofvet till (foster-)lif åt (barn l. afkomma).
α) om båda föräldrarna gemensamt. Afla barn tillsamman. Echteskap .. är ens mans och quinnos lagligh sammanfogning, aff Gudhi stichtat til at affla barn. Falck Underv. 188 b (1558). De aflade saman en son, som Reggvider het. Björner Halfd. Öst. 57 (1737). De (dvs. Natten o. Delling) aflade Sonen Dag. Dalin Hist. 1: 158 (1747). — bildl. En oförrätt, aflad af oblyg usurpation och nesligt smicker. Hedin Rev. qv. 402 (1880); jfr 4. — jfr SAMMAN-AFLA.
β) om fadern; ofta med angifvande af den kvinna, med hvilken han får barn. Petreius Beskr. 1: 35 (1615). Wee honom som til fadren säger: Hwij hafwer tu afladt migh? Es. 45: 10 (Bib. 1703; Bib. 1541: födt). Aflar man barn med sin fästeqvinno, eller under ächtenskaps löfte ..; the barn äro ächta barn. GB 5: 1 (Lag 1734). jfr: Prestens rätt / Att äkta mö och att afla ätt. Wirsén Ton. o. sägn. 15 (1893). jfr äfv.: Huru aflade .. / jätten barn förutan jättekona? Tegnér 3: 92 (1817). — (†) med prep. af. Af henne aflade han Minnur. Rudbeck Atl. 3: 455 (1698).
γ) (numera mindre br.) om modern; jämväl i ä. tid uttryckligen om inträdande hafvandeskap. Luk. 1: 36 (NT 1526). Elizabeth .. haffuer .. afflat en son j sin ålderdom. Luk. 1: 36 (Bib. 1541). Iagh är aff syndeligh sädh född, och mijn modher haffuer migh j synd afflat. Ps. 51: 7 (Därs.). Afla barn, concipere. Columbus Ordesk. 16 (1678). The Quinnor som hafwa aflat Barn tilhopa med sine Fästemän, och föda .., för än wixlen tilkommer. Kyrkol. 5: 2 (1686); jfr α. Almqvist (1842). Att en qvinna har aflat mig, derför tackar jag henne. Hagberg Shaksp. 2: 13 (1847). jfr: Haffuer nu iagh (Moses) alt thetta folcket afflat eller födt ..? 4 Mos. 11: 12 (Bib. 1541; Vulgata: concepi .. vel genui). i bild: Han afflar olycko och födher wedhermödho. Job 15: 35 (Bib. 1541). — (numera föga br.) utan obj. Tw (jungfru Maria) wardher aflandes j titt lijff, och födhandes en son. Luk. 1: 31 (NT 1526). Heua .. affladhe och födde Kain. 1 Mos. 4: 1 (Bib. 1541; öfv. 1893: blef hafvande). Deras fruntimmers hastiga ålderdom, som .. sätter dem ur stånd att afla efter trettionde året. Wallenberg 296 (1771). i bild: Sedhan begärilsen haffuer aflat, födher hon synden. Jak. 1: 15 (NT 1526). — (†) oeg. Minerva .. är aflat och födder af (Jupiters) .. Hierna. Stiernhielm Arch. s. A 2 a (1644). Dän (för Dem) Persen (dvs. Persien) aflat har ok burit mig (dvs. Darius) till Lydna, / Dee (dvs. mina egna undersåtar) Röfwat ha från mig min Spijra. Börk Dar. 954 (1688). Anm. I de sist anf. ex. är ordet måhända att fatta ss. ungefär liktydigt med verbet FÖDA; jfr b.
δ) i pass. utan angifvande af fader l. moder ss. verksam, om barn l. foster: alstras (i moderlifvet). Aflad utom äktenskapet. Vterus .. thet rwm ther barnet aflas och wexer vti j moderlijffuet. Var. rer. 8 (1538). Thet barn, som aflas och födes, medan Fader var biltog. Nehrman Inl. t. jur. civ. 392 (1729). The barn, som i thet ächtenskapet aflade äro. ÄB 8: 5 (Lag 1734). Det aflade fostrets utveckling under hafvandskapet. Cederschiöld Handb. 6 (1822, 1843). — särsk.
α‘) [nära anslutande sig till γ; jfr fsv. (Maria) afladhe af gudz anda] om Kristi öfvernaturliga aflelse. Troor tu .. påå Jesum Christum .., hwilken som aflat war aff them helga anda ..? O. Petri Handb. E 1 a (1529) [conceptus de Spiritu Sancto]; jfr Mat. 1: 20. — (†) med predikativ. (Kristus) är .. afflat een menniskia aff then H. Anda. Rudbeckius 1 Pred. C 1 a (1618).
β‘) oeg. (Synda-)fallet är först vthi Adams hierta aflat. Muræus 1: 9 (1648). Wijsdomen aflas i Lärdom. Stiernhielm Herc. 418 (1668). (Bellmans sånger) aflades .. oftast under nattens ensliga tysthet, och framalstrades vid morgonstunden. Valerius 2: 187 (1849); jfr KONCIPIERA.
ε) (†) utan obj., om djur, närmande sig bet. para sig. Grå-Skälarna afla vid pass midsommarstiden. Cneiff i VetAH 18: 178 (1757).
b) (†) om kvinna l. hona: (fram)föda. (En dräktig åsna, som kommit in i en trädgård, har) ther sitt Foster afflat. Kiöping 63 (1667). Til dhess hon (dvs. Io) kommer .. (till) Egypten, at hon dher hade aflat (enixa) Barn, ty hon geck nu hafwande. Rudbeck Atl. 2: 501 (1689).
c) utan obj., om folk l. djur(släkte): alstra afkomma, fortplanta sig. — särsk.
α) (†) i p. pr. ss. adj.: afvelsam, fruktsam. (De gamla nordborna) förökte sig .. til et ansenligt antal .., hälst som de voro et mycket aflande Släkte. Dalin Hist. 1: 67 (1747).
β) i förb. AFLA AF SIG (se denna förb. 1).
4) (numera mindre br., bl. i retorisk-poetisk stil) oeg. o. bildl.: alstra, föda, frambringa, åstadkomma (utveckladt ur 3, men användt utan tanke på eg. prokreation l. konception). — jfr förb. AFLA AF SIG 2, AFLA FRAM.
a) om alstring af ngt (mer l. mindre) konkret.
α) (†) i akt. Stenhopar .., dem detta bärget aflat. E. O. Runeberg i VetAH 19: 118 (1758).
β) (numera föga br.) i pass.: alstras, uppkomma, uppstå. Orden aflas (i franskan) lika som under läpparna, och twingas intet utur halsen. Österling Prononc. 4 (1700). De djuren, hvari aflas .. bezoar-stenen. Möller (1755, under jachos). Af sådant Dricka aflas Skörbjugg. Linné i VetAH 24: 56 (1763). Myggor, / Som aflades af närbelägna träsk. Stagnelius 1: 463 (1821).
γ) (enst.) refl. = β. I klippan aflar sig mercuren (dvs. kvicksilfret). Stagnelius 2: 439 (c. 1820).
b) med abstr. sakobj., utan tydlig personifikation. (Lustan) sielf är mild ock täck, män aflar suck ock klaag. Columbus Bibl. v. A 4 b (1674); jfr 3 a γ. De kära nöjen, som friheten och vänskapen afla. Dalin Arg. 1: 208 (1733, 1754). Nöd aflar kraft. Ling As. 62 (1833). Brottslig kärlek aflar sorg. Strandberg 3: 215 (1854). Ondt aflar ondt. Rydberg Gudas. 191 (1887); jfr a.
c) utan obj., i p. pr. ss. adj. l. närmande sig adj. (Några) tro, att .. (Afrodite) ursprungligen varit en sinnebild af den aflande eller alstrande naturen eller jorden. Palmblad Fornk. 1: XLIII (1843). — (†) om den, enl. vissa filosofer, i naturen verkande kraft, som leder alltings tillväxt o. fortplantning. The plastical power, aflande krafft. Serenius (1734). — (†) produktiv. (Svenska folkets) förnämsta aflande förmögenhet .. är jordfast och bergfast. Järta V. skr. 2: 602 (1833).
Särskilda förbindelser:
AFLA AF SIG, eg.: ur sig framalstra (jfr AF I 7 a γ).
1) till 3 c, utan obj.: föröka sig. Dalin (1850). (Vissa delar af pärlbanken) lemnas orörda, på det musslorna må växa och afla af sig. NF 12: 1056 (1888).
2) (numera mindre br.) till 4: alstra, frambringa; gifva upphof åt. Rudbeck Atl. 2: 450 (1689). (Landet) är ofrucktbart på säd, (men) aflar dock af sig en otrolig myckenhet af folck. Celsius G. I:s hist. 86 (1746, 1792). Vetenskaperne voro fordom få ..; sedermera hafva .. (de) aflat af sig flere. Linné Del. nat. 4 (1773). Zeus-religionen aflade .. af sig på äkta grekisk grund en sidotelning. Palmblad Fornk. 1: cxiv (1843). SAOB (1870). jfr: (Från) Tomarp hemtas råg till utsäde till Lund, som der mycket mer aflar af sig (dvs. ger större afkastning) än deras egen hemvuxna. Tidström 43 (1756).
AFLA FRAM, framalstra.
a) till 4 a. Mitt stoft, en Phoenix likt, kan afla fram (bring forth) / En fogel som mig hämnar på er alla. Hagberg Shaksp. 5: 23 (1848).
b) till 4 b. Hvarje handling / Sin följd skall afla oaflåtligt fram. Wirsén N. dikt. 25 (1880). — jfr FRAM-AFLA.
AFLA UPP (enst., †) uppföda, uppfostra? Hustruns (skyldighet är) .. at .. hjelpa Mannen, så til at föda och afla up barnen, som at styra huset. Lallerstedt Dygdel. 100 (1746).
Ssgr (till 3): A: (jfr 3 a β) AFLE-LEM. [jfr d. avlelem, t. zeugeglied] (†) Linné i VetAH 8: 287 (1747).
B: (jfr 3 a ε) AFLO-TID. (†) När afflotijdhen kom (för småboskapen). 1 Mos. 31: 10 (Bib. 1541; öfv. 1893: parningstiden).

 

Spalt A 302 band 1, 1898

Webbansvarig