| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFKNÄCKA a3v~knäk2a, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
— jfr KNÄCKA AF.
1) (mindre br.) gm knäckning afskilja. Ett stycke af den förtorkade grenen hade blifvit afknäckt genom blåsten.
2) gm knäckning bryta (ngt) tvärt af. Man ser .. de smala stakarne .. kröka sig som bågar; .. båtens tyngd hvilar .. på dem. Om de afknäcktes kunde båten icke mera styras. Zetterstedt 1: 181 (1822). Äro de afknäckte ämnesjernen i brottet tågiga .., så är jernet fullt godt. SFS 1835, nr 45, s. 2. Slöjd-bl. 1887, nr 2, s. 2.
Spalt A 278 band 1, 1898