Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFBÄRGA a3v~bær2ja (a`fberga Weste), v. -ade (se för öfr. BÄRGA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
jfr BÄRGA AF, AFBYRGJA.
1) skörda all grödan l. frukten af (åker, äng osv.). Sy arbetarenas lön som idhart land affburghit haffua then j them swikligha j frå hafft haffuen, ropar. Jak. 5: 4 (NT 1526). När tu tin wijngård affborghet haffuer. 5 Mos. 24: 21 (Bib. 1541). Den nyss afbärgade ärte- och rofve-jorden upköres med plogen. G. Hedin i VetAH 15: 113 (1754). Afbärga sin åker eller sina ängesfält. Schönberg Bref 1: 237 (1778). Afbergandet af några .. slottermarker. Samtiden 1873, s. 89. — mera bildl. Historien må afberga erfarenhetens fält. Wallin Vitt. 2: 320 (1813).
2) skörda (säd, gräs osv.). Thet Grääs som .. i effterslåningen affbärghas. Lex. Linc. (1640, under sicilimentum). Är gröden afbärgad. BB 9: 6 (Lag 1734). Vid sädens afberjning lemna hög sädesstubbe. Ström 205 (1830, 1846). Arrhenius Jordbr. 3: 76 (1862). — mera bildl. Det fält, der den härjande förgängelsen gått fram och afbergat allt, som låg i hans väg. Wallin 1 Pred. 3: 53 (c. 1830).

 

Spalt A 137 band 1, 1898

Webbansvarig