| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFBLIFVA, v.
— jfr BLIFVA AF.
1) (†) blifva af (med). Stå syndenne manliga emoot, henne meer och meer förtryckia och dödha, til thes wij medh henne platt affbliffue. L. Petri 2 Post. 180 b (1555). (Samuel) war nu afblefwen med Regementet (dvs. hade förlorat regeringsmakten). Rudbeckius Kon. reg. 161 (1615).
2) (†) blifva af, komma till stånd. Oxenst. brefv. 1: 253 (1624). Ther nogor tractat skall afblifwa. A. Oxenstierna i HSH 38: 457 (1634).
3) (föga br.) blifva af, taga vägen; bl. i p. pf. Hvar är han afblifven?
Spalt A 118 band 1, 1898