Publicerad 1893   Lämna synpunkter
ACKOMPANJATÖR ak1ompan1jatö4r l. 4r, l. akom1pan-, m.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[af fr. accompagnateur]
tonk. person, som med instrument (l. sång) beledsagar hufvudstämman. Dalin (1871). Retzius Nil. 39 (1891). — jfr ACKOMPANJERA 2.

 

Spalt A 36 band 1, 1893

Webbansvarig