| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
ÅTERSTOD å3ter~stω2d, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) om ngt som har blivit kvar l. över l. som ngn har kvar; rest (se REST, sbst.1 1, 2); jfr KVARSTOD, ÅTER-LEVA, sbst., ÅTER-STAD. Sahlstedt (1757). En smutsig rödgul återstod, som smakar svagt syrligt, och efteråt bittert och metalliskt sammandragande. Berzelius Kemi 2: 169 (1822). Återstoden af steken från söndagen .. skäres i skifvor. Idun 1890, s. 8. Konstnären beslöt sig nu för att bli absolutist och verkade återstoden af sitt lif nästan uteslutande för nykterheten. Laurin Skämtb. 135 (1908). Skammen över att ha blottat sig .. förstörde återstoden av helgerna helt. Andersson EgenmFörfar. 51 (2013). — jfr ASK-, DESTILLATIONS-, GLÖDGNINGS-, KAPITAL-, PRESS-, RETORT-ÅTERSTOD.
2) (†) om hämmad l. utebliven menstruation. Linné GenMorb. 19 (1763). (Sv.) återstod .. (t.) Ausbleiben der weiblichen Zeit. Heinrich (1828).
Spalt Å 344 band 38, 2021