Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄRVA ær3va2, förr äv. ARVA, v. -er, -de, -t, -d (OPetri Tb. 96 (1525: ærffdt, sup.) osv.), förr äv. -ar, -ade, -at, -ad (LPetri Œc. 27 (1559: erffuar, pr. sg.), JGOxenstierna 5: 15 (c. 1817: ärfvat, sup.)). vbalsbst. -ANDE, -NING (utom i vbalsbst. med ärva ss. senare ssgsled numera mindre br., Lind 1: 646 (1749), DN(A) 26/3 1958, s. 18 (: ärvningsåldern)); -ARE (numera bl. tillf., PErici Musæus 3: 77 b (1582: Stoolärffuare) osv.).
Ordformer
(arffw- (-f(f)-, -ffu-) c. 15771800. erffv- (-f-, -f(f)u-, -fw-) 15261645. ärv- (æ-, -f(f)-, -f(f)u-, -f(f)v-, -fw-) 1525 osv.)
Etymologi
[fsv. ärva; motsv. fd. ærve (d., nor. bm. arve), fvn., nyisl. erfa (nor. nn. erva); jfr mlt., mnl., nl. erven, ffris. ervia, fht., mht., t. erben, feng. ierfan, irfan; avledn. av ARV, sbst.1; sidoformen arv- bildad gm analogisk anslutning till grundordet. — Jfr ANÄRVD, ÄRVDA-, ÄRVERNE]
I. tr.
A. om person som får ngt i arv; särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. efter l. av, äv. från, med styrt led betecknande den som efterlämnar arvet.
1) motsv. ARV, sbst.1 I 13, II 1: gm arv bli ägare l. innehavare av (ngt), få i arv; i sht förr särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. undan, med styrt led betecknande den som gm arvskiftet förbigås; förr äv. med huvudsaklig tanke på själva arvskiftet, särsk. ss. vbalsbst. -ande; äv. dels med avs. på arvlåtare (se c), dels oeg. l. allmännare (se e), dels bildl. (se f); äv. utan obj. (se d); förr äv. i p. pf. med aktiv bet.: som ärver (i ssgn MED-ÄRVD). Och haffde ha(n)s h(ustrv) ærffdt sa(m)ma gaardt ept(er) hust(rv) marg(et) linduijdz. OPetri Tb. 96 (1525). (Stadens förmän) wela på Stadsens wägna .. Erfua effter denne Sal. personen (som var student) vndan Academien huar Tijonde penningh. BraheBrevväxl. II. 1: 26 (1645). Om en Hustru dör uti Barnsäng, och Barnet är .. framko(m)met. Ärfwar hennes Man, igenom Barnet, alt thet Arfwgodset som på Hustrus sijda Barnet tillfalla kan. Hoorn Jordg. 1: 6 (1697). (Min far) flytte ifrån sin swärmoder, Apotekaren Robergs enka sedan han med henne .. och med bägge sina swågrar .. slut i sterbhuset och ärfwandet in för borgrätten gjordt. KKD 3: 87 (c. 1740). Et stycke guldtiädja 3 ½ dukat, arft af Farmor, har jag gifwi til min älsta dotter. Fatab. 1911, s. 90 (1781). Det är väl sannolikt, att han ärvt medaljen från denne. Schück VittA 2: 336 (1933). Han levde som kapitalist på en liten ärvd förmögenhet. Lo-Johansson Förf. 48 (1957). — jfr FORT-, IN-, SAM-, SAMMAN-ÄRVA o. FÄDERNE-, MÖDERNE-, SLÄKT-ÄRVD. — särsk.
a) med avs. på (förvaltningsområde l. symbol för) ämbete l. värdighet l. rättighet o. d. som går i arv; jfr d. Jngen kan giffua androm storre rätt än han haffuer sielffuer, Så kan ey barnet erffua storre rätt än Fadren hadhe. OPetri 4: 311 (c. 1540). Att tå Konungen lijder aff, arfwer thess äldste Broder Rijket effter honom. Schouten Siam 16 (1675). Andelarna (i båtarna) ärvdes lika väl som gårdarna. 2SvKulturb. 3–4: 47 (1935). Darwin, som hade den största vördnad för höga och ärvda titlar, skulle ha blivit mycket stolt (och nervös) över att få träffa drottningen. Ottosson Darwin 31 (2016). — jfr MED-ÄRVANDE.
b) i förb. med o. motsatt verb med bet.: förvärva l. köpa. Rawattula är 3 Stenger och 1 gård som är sompt arfft och mest kiöpt nu nyligen. HFinlKamF 3: 85 (c. 1577). Hon .. bar på sin präktiga barm inte mindre än tre medaljer, frånsett smycken, de senare tyvärr inte ärvda utan förvärvade sedan hennes Sigge börjat få vad man kallar inkomster. Stiernstedt Bank. 439 (1947).
c) med avs. på arvlåtare: vara arvtagare l. få kvarlåtenskap(en) i arv efter; förr särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. i, med styrt led betecknande kvarlåtenskapen. Och hade han warid th(e)r och wille erfftt sa(m)me sin brod(er). 2SthmTb. 1: 140 (1546). Therföre skall för:ne h(ustr)v Brithe, meden hon haffuer erffdt sin framlidne man, ware plichtig att .. betale. 2SthmTb. 5: 183 (1576). Ingen weet hwem dhen andre ärfwer. Grubb 397 (1665). Ehuruwäl Klostren i allmänhet hade den rätten, at ärfwa sina Munkar och Nunnor i deras lösören. Botin Hem. 2: 61 (1756). Jag trodde du skulle få ärva henne. Hedberg ÖppnFågelb. 75 (1967).
d) utan obj.; äv. i fråga om arv av ämbete o. d. (jfr a); äv. (numera bl. mera tillf.) med refl. obj. med resultativt predikativ. Gudh statt vp och dööm iordena, ty tu erffuer ibland alla hedningar. Psalt. 82: 8 (öv. 1536; Bib. 1917: ty med arvsrätt råder du över alla folk). Wnge mesther Hindrich .. tilfrågade Jören Dirichsson med huad besked eller beuiss han taler på salighe Jörens Caste(n)son(s) godz och will arffua effther hans döö. TbLödöse 4 (1586). Såsom een lefwande aldrigh kan ärfwas, så kan ock en döder aldrigh ärfwa. RARP V. 2: 119 (1655). Birger Jarl .. gaf den lag, att syster skulle ärfva med broder. Schlyter JurAfh. 1: 57 (1836). Han hade ärvt sig rik och gift sig ännu rikare. Högberg Frib. 173 (1910).
e) i oeg. l. allmännare anv.
α) med avs. på (foster)land o. d. som ngn har hemortsrätt (o. därav följande rättigheter) i; äv. (i bibeln l. bibelpåverkat spr.) med avs. på Guds rike (jfr f). Weten j icke ath the orettferdugha icke skola erffua gudz rijke? 1Kor. 6: 9 (NT 1526). Du Stam af Göters ätt, som ärfvat deras bygder. JGOxenstierna 2: 194 (1796, 1806). Så sant vi äga ett fädernesland, / vi ärvde det alla lika. Heidenstam NDikt. 10 (1915).
β) med avs. på sak (särsk. (o. i sht) klädespersedel) som man fått överta efter ngn ännu levande; särsk. om yngre syskon som övertagit ngt från äldre syskon; jfr f. Jackan hade jag ärvt efter min syster. Och våra tiders förändringar i modet äro ju så täta att det inte alls kan vara tal om att gå omkring i ärvda kläder. DN 7/3 1915, s. 9. Mödrarna .. i mindre goda ekonomiska omständigheter kunna, i synnerhet om barnaskaran är fåtalig, så att det ena plagget inte kan ”ärvas” av något syskon (få byta till sig större storlekar). GHT 1943, nr 51, s. 5.
f) motsv. ARV, sbst.1 I 1 b, 2 a, i bildl. anv., särsk. dels (o. numera i sht): få sig överlämnat l. överta (ngt från föregångare l. äldre generation l. tid o. d.), dels: ss. efterlämnad följd l. verkan o. d. få sig (ngt, särsk. ngt negativt) till del, dels (i bibeln l. bibelpåverkat spr.): (gm Guds nåd) komma i åtnjutande av (ngt; jfr e α); i sht förr äv. allmännare, i fråga om att givare o. mottagare samtidigt är närvarande (jfr e β), ungefär liktydigt med: få; äv. om ngt sakligt. Tijn witnesbyrd erffuer iach ewinneliga, ty the äro mins hierta(n)s frögd. Psalt. 119: 111 (öv. 1536). Ther ifrå till Feldtslaget wid Witstock, ther wij efter slachtningen ärfde Pestem af fiendens läger. Karlson ÖrebroSkolH 3: LXVII (i handl. fr. 1645). Träerne skulle tå myckin Frucht ärfwa. Bondepract. A 6 b (1662). Then, med sin sparsamhet, sit eget hus bedröfwar, / Han ärfwer wäder, och sig andras gunst beröfwar. Kolmodin QvSp. 1: 406 (1732). Det från medeltiden ärvda rådhuset fick från 1612 en ny, bländande skrud. Hahr NordeurRenässArkit. 246 (1927). — jfr FORN-, SEKEL-ÄRVD. — särsk.: få sig överlämnat l. överta l. tillägna sig (bruk l. förhållningssätt l. föreställning o. d. efter ngn); jfr 2. Jag tror, at min Dotter har ärfft hatet emot mig utaf sin Mor. Modée HåkSmulgr. 22 (1738). Den från Kant ärfda dualismen. 3SAH 8: 254 (1894). Återigen stod hon med högra handen stödd mot höften. Det var en gest som hon ärvt av generationer irländska kvinnor. Kjellgren Smar. 166 (1939).
2) motsv. ARV, sbst.1 I 4, II 2: få ((anlag till) egenskap l. beteende l. tillstånd o. d., särsk. sjukdom) i arv (från förälder l. förfader); äv. (i religiöst spr.) i utvidgad anv., i fråga om arvsynd (jfr 3); i vissa språkprov svårt att skilja från 1 f slutet. Then retta arfsynden, som huar och en menniskia aff sina föräldrar ärfft haffuer. KOF 1: 186 (1575). Effter man aff dagheligh förfarenheet förnimmer, at opå barnen pläger gemenligen Föräldrernes odygder ärfwas. Stiernman Riksd. 549 (1604). De(n) som och blifwer sina Fäder lijk i dygd och ähra, eller och drages med någon Siukdom, som Föräldrarna hafft, han säges ärfwa samma Siuka. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 443 (1689). Af mig har hon aldrig ärft sådane nycker. På mig brås hon intet. Envallsson TokrolNatt. 6 (1791). De ärfda sjukdomsanlag .. hvilka vidlåda särskilda personer. Ling Regl. 2 (1836). Undersökningarna försvåras dock därav att dövstumhet ingalunda alltid är ärvd, utan oftare förvärvad (som följd av scharlakansfeber och andra infektionssjukdomar). Hofsten Ärftl. 2: 199 (1931). Jag tror till exempel inte att du ärvt din fars begåvning för matematik. Wolff PolyglÄlsk. 222 (2016). — jfr FORT-, FÖR-ÄRVA o. FÄDERNE-, MED-, MÖDERNE-ÄRVD.
B.
3) († utom ss. senare led i FÖR-, NED-ÄRVA) motsv. ARV, sbst.1 I 13, II 1: lämna (ngn ngt) i arv; äv. motsv. ARV, sbst.1 I 4, II 2, dels ss. senare led i ssgr, dels utvidgat, i fråga om arvsynd (jfr 2); äv. med det indirekta obj. ersatt med prep.-bestämning särsk. inledd av prep. till, äv. (up)på; äv. refl. (se slutet). Therföre moste Christus komma såsom en annar Adam, then oss sina rettferdugheet erffuer genom en ny andeligh födzlo. FörsprRom. 4 b (NT 1526). På thet j måghe besittia thetta godha landet, och erffua thet til idhor barn effter idher til ewigh tijdh. 1Krön. 28 (”29”): 8 (Bib. 1541). (Hon) opbödh förste gång sin broders deel i Risinge vdij tugh heman som hon erfft haffuer sin Barn. UpplDomb. 5: 55 (1572). Paulus säger .. at Adam war en förebild til Christum; när likwäl Adam ärfde uppå osz synden och döden, men Christus rättfärdigheten och lifwet. Borg Luther 1: 352 (1753). — jfr PÅ-ÄRVA. — särsk. refl.: gm fortplantning lämna sina (goda) egenskaper i arv (o. förmera sig); jfr FÖRÄRVA 1. Tror ni att rågen ärfver sig i köpmannens bod, och att saltet växer som snö om vintern? Runeberg (SVS) 7: 26 (1833).
II. (†) intr., med subj. betecknande det som ärvs (i bet. I 1(, 2)), i ssgn PÅ-ÄRVA.
Ssgr, se arv, sbst.1 ssgr.
Avledn.: ÄRVBAR, adj. (numera bl. mera tillf.) särsk. till I 1: som kan ärvas (jfr ärftlig 1), särsk. i o-ärvbar.

 

Spalt Ä 409 band 39, 2023

Webbansvarig