| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TURK tur4k, om person m. ⁄ ⁄ ig., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar (OPetri 1: 488 (1528) osv.) ((†) -er RA I. 1: 446 (1545), Bolinus Dagb. 20 (1667); -iar Verelius (1681), Rudbeck D. Ä. Atl. 3: 155 (1698)).
1) mansperson tillhörande (l. härstammande från) det turkfolk som utgör huvuddelen av befolkningen i Turkiet l. (i fråga om ä. förh.) som dominerade det osmanska riket; äv. allmännare, om mansperson som tillhör ngt turkfolk; äv. (i sht i pl.) utan avseende på kön; förr äv. dels (i sg. best.) sammanfattande, om det osmanska riket l. väldet l. krigsmakten (äv. (särsk. i ssgn STOR-TURKEN) om rikets sultan), dels med särskild tanke på religiös åskådning (se a); i sht förr med nedsättande innebörd (se b). (Ryssen) effterstår, att han sådane monarchie, macht och velle kunne bekomme kring um hele Östersiön .. som turcken medt sitt tyrannij haffver fått in Asia och Africa. G1R 26: 167 (1556). Monga turcker synasz här i (Leipzig). Bolinus Dagb. 20 (1667). Turkarna har i dhessa dagar bekommit några ryska Dragoner till fånga. Carl XII Bref 119 (1711). Tscherkesser .. af Osmanerne och andre Turkar nämnas de Tscherkes, af Ryssarne Tschirkasi. Palmblad HbGeogr. 1: 79 (1826). (Polen) betraktades som kristenhetens gränsvakt mot turkar och tatarer. SvH 5: 105 (1903). Spänningen mellan turkar och greker på (Cypern) .. fortsätter. DN(A) 1983, nr 352, s. 4. Mina föräldrar är från Turkiet medan jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag är varken turk eller svensk. GbgP 18 ⁄ 1 2004, s. 71. — jfr HUND-, REFORM-TURK. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. ä. t.; anv. sammanhänger med att det osmanska riket under lång tid var den dominerande muslimska makten] (†) med särskild tanke på religiös åskådning, närmande sig l. övergående i bet.: muslim; särsk. i förb. turkar och hedningar (jfr HEDNING, sbst.2 1 c); jfr TURKISK a. Turcar och Hedhningar kunna och så wel halla sådana stycke som closterfolk. OPetri 1: 488 (1528). (De skeppsbrutna hade kunnat räddas om folket i land visat) thänn barmhertighett, som hos törcker och judar i sådanne fall vell vare pläger. G1R 28: 541 (1558). Skal menniskones förnuft gella i sakenne, så haffuer Turcken så godh Religion som wij. KOF 1: 270 (1575). Nu brukar så wäl Turcken Hedniskt affgudherij, och tyrannij emoot Christenheeten, såsom Påwen medh sin beletes tienst och pelegrimsresor. Baazius Upp. N 7 b (1629). Swedberg HoTror § 4 (1709).
b) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. ä. t.] (numera bl. tillf.) med nedsättande innebörd, om person som tillskrivs egenskaper som vildsinthet l. grymhet l. svekfullhet o. d.; äv. förbleknat, om person som utmärker sig i ett l. annat avseende (jfr HUND-TURK 2 b); i sht i jämförelser, särsk. i uttr. svära som en turk, jfr SVÄRA, v.2 I 3. Wti halland ha .. (danskarna) huszerat som turkar med wåld och wtplundring. Ekeblad Bref 2: 37 (1657; rättat efter hskr.). Fäkta som en Turk. Bellman (BellmS) 1: 39 (c. 1768, 1790). Nu blef samtalet .. (mellan drängarna) högljudt, dels om dagens arbete, dels om patron, som i dag hade varit ”en rigtig turk”. Knorring Torp. 1: 21 (1843). Som en turk och en räf har han lönat min trohet. Topelius Vint. II. 1: 294 (1881). (Han) sköt .. som en turk, bara han såg något skymta mellan träden. Hemmer Kokko 99 (1920). — jfr HUND-, ROSEN-TURK.
2) (numera bl. mera tillf.) om (l. elliptiskt för) turkiskt bad (se TURKISK b α). Mörner Liv 75 (1925). Fruntimmerna .. hade .. stirrat på henne som om hon inte haft en tråd på kroppen utan suttit i turken. Hellström Malmros 342 (1931). Han går till Sturebadet ett par-tre gånger i veckan och badar turk. Gyllensten Juv. 149 (1965).
-BLÅ. [jfr ä. t. türkenblau] turkiskt blå (se turkisk b η). UHiärne Förb. 58 (1706). Af två klädningar, hvilka .. väckte allmänt uppseende, var den ena af turkblått taft. NJournD 1861, s. 30. —
-CYPRIOT. cypriot av turkisk nationalitet (o. med turkiska som modersmål). LD 29 ⁄ 7 1958, s. 2. I en folkomröstning 2004 röstade turkcyprioterna för att delningen av ön skulle upphöra. Grekcyprioterna röstade nej. DN 6 ⁄ 12 2006, s. A15. —
-DUVA. [jfr d. tyrkerdue, t. türkentaube] i sht zool. (individ av) den till familjen Columbidae hörande fågelarten Streptopelia decaocto (Friv.). FoFl. 1952, s. 129. Med kapitalismen och spannmålsodlingen spred sig turkduvan norrut: Serbien, Kroatien, Ungern .. I Sverige siktades turkduvan första gången 1949. DN 11 ⁄ 1 2005, s. B5. —
-FARA. särsk. (förr) i sg. best., om den fara som det osmanska riket utgjorde (l. ansågs utgöra) för det kristna Europa. Under trycket af turkfaran proklamerades .. på konsiliet i Florens 1439 den kyrkliga återföreningen mellan Östern och Västern. 2NF 10: 223 (1909). —
-HUVUD. (turk- 1799 osv. turke- 1654–1687) särsk. (i sht förr) om (mer l. mindre stiliserad) avbildning av en turks (med turban försedda) huvud; äv. om ngt som påminner l. erinrar om sådant huvud. Karlson EBraheHem 42 (i handl. fr. 1654). På utställningen visas både lejonmaskaroner och turkhuvuden i sten. DN 29 ⁄ 6 2004, s. A11. särsk.
a) (förr) om sådan avbildning (av papp o. d.) uppsatt på påle vid tornerspel l. stridsövning o. dyl. o. avsedd att genomborras l. genomskjutas; jfr mor-huvud 1. TornSp. 1799, Utm. s. 4. Sedan .. uppvisades .. korpralskolan i sabelstötning mot turkhufvuden. SD(L) 1901, nr 381, s. 2.
b) [jfr eng. turk’s head; knopen påminner om en turban] valknop, ”turkisk knop” (se knop, sbst.1 1 a). Björkman (1889). En .. (typ av) ringformig fläta användes under namn af pärtkunta eller turkisk knop eller turkhufvud på lejdare .. splitsar, fallrep m.m. som skydd och som prydnad. Öhrvall Knut. 71 (1908). —
-RÖD. [jfr d. tyrkerød] (numera föga br.) som har en mörkt röd färg (vilken erhålls vid färgning med turkiskt rött (se RÖD, adj. 1 r α β’)). Hwitt och Turkrödt Bomullsgarn till billiga priser. LdVBl. 1840, nr 10, s. 3. Fornv. 1932, s. 369. —
-RÖDOLJA~020. (numera föga br.) turkisk rödolja (se röd-olja 2) (vilken urspr. användes vid färgning med turkiskt rött); jfr turkiskt-rött-olja. VaruförtTulltaxa 1: 388 (1912). SvIndKal. 1948, TillverknReg. s. 396. —
-SADEL. [jfr d. tyrkesadel, t. türkensattel] anat. jfr sadel 2 b η; i sht i sg. best. Sönnerberg Loder 28 (1799). Turksadeln, anatomisk term för en sadelliknande grop i skallbasen där hypofysen ligger. NE 16: 358 (1995). —
-SKRÄCK. skräck för turkar(na) l. Turkiet; jfr turko-fobi. ÅbKristHum. 1964, s. 120. Ett Europa som fortfarande bävar av turkskräck. DN 14 ⁄ 6 2004, s. B4. —
-SPRÅK. i sht språkv. språk tillhörigt den språkfamilj som bl. a. omfattar turkiska, turkmenska o. kirgisiska (o. vars språk är spridda över Central- o. Nordasien samt Östeuropa); i pl. äv. (o. i sht) om språkfamiljen turkiska språk (se turkisk b ε). 3NF 15: 349 (1931). Kazachiskan hör till den nordvästliga .. gruppen av turkspråk och uppvisar fonetiska och lexikaliska likheter med t.ex. tatariskan. NE 10: 520 (1993). —
-TID(EN). (förr) om den tid(speriod) under vilken turkvälde(t) rådde. Rosberg AllNation. 180 (1918). Nere på Monastirakitorget (i Aten) ligger en moské som efter turktiden blev fängelse. Expressen 12 ⁄ 9 1992, s. 13. —
-VÄLDE. särsk. (förr) om det osmanska rikets (herra)välde (i södra o. östra Europa); i sht i sg. best. NF 15: 685 (1891).
B (†): TURKE-HUVUD, se A.
Spalt T 3226 band 35, 2009