Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SMÖKA, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(smöch- 1669 (: smöcht, p. pf.). smög- 1614 (: ihiälsmögd, p. pf.). smök- 1608 (enl. senare avskrift), 1620—1769. -a 1669—1757. -ia 1622—1689)
Etymologi
[liksom d. smøge av mlt. smȫken l. lt. smöken, motsv. feng. smīecan, kausativum till det verb som föreligger i feng. smēocan, mnl. smieken, smūken, t. dial. smiechen, samtliga: ryka (o. röka), till den rot som äv. föreligger i lit. smáugiu, smáugti, kväva med rök, gr. σμύχω, kväver. — Jfr SMOKA, SMÖK]
(†) Arvidi 110 (1651).
1) röka (se RÖKA, v.2 1) l. sveda o. d. Schultze Ordb. 4618 (c. 1755).
a) röka (ngn ut ur gömställe o. d.); med rök (o. hetta) tortera l. avliva (ngn), äv. i uttr. smöka ihjäl ngn; äv. [sannol. (delvis) med anslutning till l. utgående från en icke anträffad bet.: röka (fisk, kött o. d.)]: (ss. tortyrmedel) sveda (ngn över eld l. glöd); jfr b. Tyrannen Verres hafwer .. smökt ihiäl en oskyldigh Menniskia medh ruttin wedh. Schroderus JMCr. 612 (1620). (Den som torteras) blifwer hållen öfwer Eelden, då hans såra rygg blifwer tillfyllest steekt och smöcht uthaf elden. Barckhusen Cotossichin 119 (1669). Befallning gifs att (räven) Reinike upsöka, / Med Eld och rök uhr Kuhlan smöka. ÖB 60 (c. 1712). Alle de, som man (i ryska lägret) wid Pultawa fick fångna utaf Mazeppas folk, de blefwo råbråkade, spetzade, smökte, eller med andra fasliga Torturer om lifwet brackte. Nordberg C12 2: 185 (1740). — jfr IHJÄL-SMÖKA.
b) avliva (bin) gm rökning; jfr a. HT 1933, s. 411 (1608).
c) refl.: sveda l. bränna sig. Hwad skulle .. (spartanerna) wäl säja om närwarande galna Werldennes Bruuk, ther medh at vnge och gamle .. medh then hitzige fördärfwelige Brännewijns Dricken sigh så smökia och bränna? Schroderus Modersch. 61 (1642).
2) röka (tobak); äv. abs. Så får Ölet bättre Smak / När wij först twå, tree pipor röka, smöka. Lucidor (SVS) 39 (c. 1670). Om toobakz smökande, brännewijnssdrickande, etc. VDAkt. 1686, nr 116. Karlar, hwilke hade tobakspipor i munnarna, och så wederstyggeligen smökte, som Solen .. wille förmörkas. Weise 1: 202 (1769).
Avledn.: SMÖKARE, m. [jfr mlt. smȫker] (†) person som röker.
1) till 1. Schultze Ordb. 4618 (c. 1755).
2) till 2; i ssgn tobaks-smökare.

 

Spalt S 7855 band 28, 1980

Webbansvarig