Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SINNIG sin3ig2, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(sinnig 1527 (: skarpsinnig), c. 1650 osv. sinnog(h) 1526 (: ansinnoghe, pl.)c. 1755. sinnug(h) 1536 (: hardsinnugh)c. 1755. synnigh 1525. synnugh 1526 (: ansynnugh))
Etymologi
[fsv. sinnogher, klok, -sinnogher (i sådana ssgr som lät-, stor-, vansinnogher); jfr sv. dial. sinnig, sinnug, sinnog, vred m. m., d. sindig, mlt. sinnich, t. sinnig; avledn. av SINNE, sbst.2; i vissa bet., åtminstone i 4, väsentligen att uppfatta ss. lån från mlt. l. t.]
1) (†) som är (så l. så) sinnad l. har en så l. så beskaffad inställning gentemot ngn l. ngt. (Vi hoppas) ath inghen schal oss meedh schæl nogoth anneth wtoffuer beuisa en wij iw altiidt haffua withat edert betsta .. och icke heller en nw anners ære synnighe huar wij formerkie ath j settie troo och lithe tiil oss. G1R 2: 8 (1525). — jfr KALL-, LIK-, MISS-, MOT-, OND-SINNIG.
2) (†) som hör till l. hör samman med sinnena l. själsförmögenheterna l. intellektet l. sinnenas osv. verksamhet; sinnlig (se d. o. 1); andlig, intellektuell; som kräver tankemöda l. eftertanke l. användande av ngns hela intellektuella kapacitet l. dyl.; jfr 4, 5 c. De frie, sinnige konster, grammatica, rhetorica, logica, musica, arithmetica .. etc. Stiernhielm Vitt. 182 (c. 1650). Ehuruwähl min endaste ögnemärcke, sampt sinnige efftertenckiande dher hän söfftat att kunna (osv.). VDAkt. 1698, s. 217.
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vred, ilsken, ond; snarstucken; jfr AN-SINNIG. Columbus Ordesk. 27 (1678; uppl. 1963). Där låg (den lame) gubben ensam, och ju längre det led på tiden (utan att hushållerskan kom), ju sinnigare vardt han. Engelke HelsSägn. 81 (1899). (Jungfrun) hade varit så sinnig, så sinnig på (den orättvisa) frun hela dagen. Oliv Röst. 139 (1929).
4) (†) klok, förståndig; jfr 2, 5 c. En mångårig allmänt kunnig ärfarenhet, at nätt och sinnigt uptaga en twistig fråga. VDAkt. 1769, nr 183. En sinnig vana at i alla mål äfterfölga Förnuftets påminnelse och osvikeliga råd. 1Saml. 1—6: 604 (1774).
5) ss. senare ssgsled i vissa ssgr.
a) som befinner sig i en så l. så beskaffad sinnesstämning. jfr LÄTT-SINNIG.
b) så l. så beskaffad till sinnelaget. jfr ARG-, BLÖD-, BRÅD-, DJUP-, EGEN-, EN-, FEG-, FRI-, GOD-, HÅRD-, HÖG-, ILL-, ILSK-, KALL-, LÅG-, LÄTT-, LÖS-, OND-, RÄTT-, SAKT-, STOR-SINNIG m. fl.
c) som kännetecknas av l. har ett så l. så beskaffat förstånd. jfr DJUP-, KLAR-, KLOK-, RIK-, SKARP-SINNIG.
d) så l. så beskaffad med avs. på det själsliga l. mentala hälsotillståndet. jfr AV-, BLÖD-, O-, VAN-SINNIG.
Avledn.: SINNIGHET, r. l. f. [jfr fsv. sinnoghet, sinne, sinnelag, samt d. sindighed, mlt. sinnichēit, t. sinnigkeit] (†) till 4: gott förstånd, skarpsinnighet. Kempe Graanen 9 (1675).

 

Spalt S 2634 band 25, 1968

Webbansvarig