Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RESLIG re3slig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(res- (rees-) 1639 osv. rese- c. 15851737. ress- 1652)
Etymologi
[fsv. reseliker (anträffat bl. i avledn. reselikhet, reslighet), sv. dial. reselig; sannol. motsv. isl. reisuligr, ansenlig, ståtlig, till (ett vbalsbst. till) RESA, v.2; delvis möjl. dock återgående på en motsvarighet till isl. risuligr, ansenlig, ståtlig, till ett vbalsbst. till RISA, höja sig, stiga (upp)]
som reser sig (se RESA, v.2 I 8 b) i höjden (o. därigm gör ett ståtligt intryck), lång l. hög (o. ståtlig) o. d.; äv. ss. adv. Lind (1749).
a) om person: högrest, högväxt, lång (o. ståtlig); äv. dels om djur: högväxt (o. ståtlig), högrest, dels om kropp(sdel) l. ngns växt l. kroppslängd l. hållning o. d.: hög l. lång (o. rak); högrest (o. ståtlig); i sht förr äv. (med anslutning till RESE, sbst.) övergående i bet.: jättelik. (Konung Ragnvald Knaphövde) haffuer varet en högfärdig man och till vuxst reseligh. HT 1906, s. 134 (c. 1585). Ekeblad Bref 1: 148 (1652; om kroppslängd; ironiskt). At med oxen få en lika reslig bringa, / Skiöt hon (dvs. paddan) sin maga vp. Kolmodin QvSp. 1: 583 (1732). De hade sedt en Kämpe, eller snarare en Rese. Så reslig var hans Kropp. Mörk Ad. 1: 116 (1743). (Elandantilopen) är et vackert och resligt djur, vid pass 5 fot högt. VetAH 1779, s. 156. Den manligt resliga hållningen. LundagKron. 1: 157 (1918). Sonen Thomas var resligare byggd (än fadern). Malmberg Fiskebyn 29 (1919). De Geer Bergsl. 42 (1951). jfr (†): (Isl.) Hreystimadur .. (Lat.) Fortis, strenuus, (sv.) Reslig, starck Man. Verelius 204 (1681). jfr LÅNG-, SLANK-RESLIG.
b) om växt l. växtdel, särsk. träd(stam) l. skog o. d.: högväxt, högrest. Schroderus Comenius 115 (1639). Bokens / Resliga stam. Adlerbeth Buc. 59 (1807). Reslig tallskog. Höjer Sv. 1: 161 (1873). En skog av gamla resliga granar. Östergren (1936).
c) (utom i β numera bl. mera tillf.) allmännare, i fråga om livlöst föremål (naturföremål l. av människor skapad produkt): hög (o. ståtlig) o. d.; särsk.
α) om bärg l. ås l. klippa o. d.: hög, som når en betydande höjd. Hisinger Ant. 1: 10 (1819). Resliga långsträckta bergåsar. Därs. 4: 92 (1828). Därs. 6: 39 (1837). jfr: Notviks-fortet å en brantreslig klippa på .. udden. Högberg Frib. 189 (1910).
β) (fullt br.) om byggnad l. del av byggnad (t. ex. torn, pelare, vägg, portal, trappa) l. om rigg, äv. fartyg o. d.: hög (o. ståtlig), som når en betydande höjd. Nohrborg 168 (c. 1765; om väggar). Den resliga trappan. Johansson HomOd. 1: 330 (1844). Ett resligt handelsskepp. Bååth EgilS 35 (1883). Resliga pelare. Hahr ArkitH 243 (1902). Ramsten o. Stenfelt (1917; om rigg). Höga, resliga spiror (på kyrktorn). KyrkohÅ 1940, s. 121.
γ) (†) om kvinnotröja: åtsittande o. hög i halsen? Ett vackert lif, en reslig tröja / Var hennes prydnad rätt och slätt. Bellman Gell. 97 (1793; t. orig.: eine nach dem Leib wohl abgemessne Tracht).
d) mer l. mindre bildl.; särsk. (om person l. dikt o. d.): som har (andlig) resning (se RESNING, sbst.2 2 e α, β), betydande l. storslagen o. d. Förnuftet .. (har) störtat hela den resliga konstbyggnaden (som vidskepelsen byggt). LBÄ 9—10: 79 (1798). Denna resliga forndikt om skuld, hybris och släktförbannelse. SvD(A) 1929, nr 17, s. 11 (om Aischylos’ drama Agamemnon). Johnson GrKrilon 536 (1941; om person).
Avledn.: RESLIGHET, r. l. f. [fsv. reselikhet] egenskapen att vara reslig; särsk. till reslig a, b. Rudbeckius KonReg. 85 (1614). Brauner Åker 45 (1752; om egenskap hos råg). I stugan satt en gammal man i högsätet, hvars like i reslighet de ej sett. Geijer SvFolkH 1: 140 (1832). Aronson Medalj. 227 (1935). jfr (†): (Isl.) Hreysti, (lat.) Fortitudo, (sv.) Resligheet, Manhafftigheet, starkheet. Verelius 204 1681).

 

Spalt R 1422 band 22, 1957

Webbansvarig