Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJUNKIG pjuŋ3kig2, adj.1 -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig 1749 osv. -ug 1784)
Etymologi
[sv. dial. pjunkog, pjoskig; till PJUNKA, v.1 (o. PJUNK)]
1) som gnäller o. jämrar sig (för småsaker l. utan anledning), klemig, sjåpig, förvekligad; daltande, pjoskande; vanl. om person; äv. om sak (särsk. yttrande l. skrift o. d.). Lind (1749; under grinslicht). SKN 1845, s. 285. Mitt lands qvinnor är inga pjunkiga rodockor! Wijkander OSam 110 (1875). Pjunkig och bortklemad kritik över maten. Hedin Front. 374 (1915). särsk.
a) (tillf.) om musikinstrument: ”gnällig”. Öman Ungd. 212 (1889).
b) (†) i uttr. vara pjunkig i mat, vara alltför grätten. Lindfors (1824).
c) (numera föga br.) övergående i den allmännare bet.: överdrivet ängslig. Detta petiga, pjunkiga grubbel över småsaker. Verd. 1890, s. 73. MosskT 1890, s. 356.
d) (tillf.) övergående i bet.: petnoga l. pedantisk l. dyl. De pjunkigt ansade trädgårdstäpporna. Lindqvist Dagsl. 2: 64 (1900).
2) (†) (inbillat) krasslig; småsjuk (o. gnällig). VetAH 1772, s. 333. (Sv.) Pjunkug, .. (t.) krank von Einbildung. Dähnert (1784; jfr 1). Sofia, som var litet pjunkig i förra vickan, är nu åter rask. Geijer Brev 158 (1813). Fahlcrantz 7: 45 (c. 1830, 1866). särsk. i uttr. må pjunkigt, känna sig l. vara krasslig. Geijer Brev 261 (1830).
3) sentimental, gråtmild, överdrivet l. löjligt hjärtnupen; stundom svårt att skilja från 1. Pjunkigt religiös. Thomander TankLöj. 6 (1823). Att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma. Wecksell DHjort 105 (1862). Hedberg Iris 273 (1934).
Avledn.: PJUNKIGHET, r. l. f. särsk. till 1, 3; särsk.: gnällighet, klemighet; sjåpighet, sentimentalitet, pjosk; stundom äv.: feghet. Nordforss (1805). Hans veklighet och, snart sagdt, pjunkighet pinade mig oerhördt. Knorring Cous. 1: 81 (1834). Pjunkighet och känslosamhet. Ilmoni Sjukd. 1: 10 (1846). Var det icke feghet, pjunkighet att tveka (att hjälpa de strejkande)? Roos Strejk. 33 (1892). Lundström LPGothus 3: 143 (1898).

 

Spalt P 985 band 20, 1953

Webbansvarig