Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MULNA 3lna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Hagberg Shaksp. 12: 11 (1851)).
Etymologi
[fsv. molna; jfr fd. mulne, molne, nor. mulne; avledn. av MULEN. — Jfr MOLNA]
bli mulen.
1) till MULEN 1; opers. l. med subj. betecknande himmel, tidsavsnitt (dag, natt o. d.), tillf. äv. trakt o. d. Himmeln mulnar. Det mulnar vid horisonten, i väster. Lind (1749). Gemenligen mulnar då Barometern blir låg. Bergman Jordkl. 259 (1766). Luftens klara rymder mulna. Bellman SkrNS 2: 215 (1791). När himlen mulnar till regn. Agardh Bot. 2: 350 (1832). (Jag ser) / Hur nejden mulnar mer och mer. Qvanten Dikt. 312 (1880). En alltmer mulnande himmel. Barthel Sill 108 (1929). — särsk. i mer l. mindre tydligt utförd bild. G1R 29: 382 (1560). När solens ljusa anlet skyms af moln, / Då mulnar jorden ock i sorg. Runeberg 1: 237 (1841).
2) (†) oeg. l. bildl., motsv. MULEN 2.
a) motsv. MULEN 2 a: fördunklas, grumlas. Berzelius Kemi 2: 488 (1812). Glaset (av tennmalm löst med borax) mulnar ej, .. då det å nyo lindrigt upphettas. FKM 4: 165 (1815).
b) motsv. MULEN 2 b: bli matt l. anlupen o. d. Roth Kägleh. 30 (i handl. fr. 1686). Ten som obrukadt står, mulnar äfven ock svartnar. VetAH 1743, s. 71. Topelius Vint. I. 2: 196 (1862, 1880).
3) (i sht i vitter stil) motsv. MULEN 3. — särsk.
a) motsv. MULEN 3 b. Vår lycka lyste klar; du såg den mulna. Runeberg (SVS) 2: 112 (c. 1827). Mulnar det i Svithiod, / Då, bröder, .. / Vi hugga oss en väg i blod! Nybom SDikt. 1: 203 (1848, 1880). Tigerschiöld Dikt. 1: 45 (1888).
b) motsv. MULEN 3 c. Strand Tidsfördr. 2: 48 (1763). Mitt lynne mulnade åter mer och mer. Atterbom Minn. 566 (1819). Konungens blick mulnade. Crusenstolpe Mor. 2: 117 (1840). Tidens panna mulnar allt mer: till stormar det stundar. BEMalmström 6: 30 (1842). Vi sågo hur gubben (dvs. Ibsen, som attackerades av en frågvis kvinna) mulnade. Han rynkade ögonbrynen och det började blänka hotfullt bakom glasögonen. Engström Häckl. 15 (1913). Mulnad uppsyn. Wester Reymont Bönd. 1: 127 (1920). särsk.
α) (numera knappast br.) i uttr. mulna över ngt, bli förargad över ngt o. d. Envallsson Nybygg. 9 (1783).
β) (mera tillf.) tr., med saksubj., med avs. på ansiktsuttryck, blick o. d.: göra mörk, förmörka, fördystra. Låt oron då ej mulna dessa blickar. JGOxenstierna 4: 161 (1815). (Lappen lämnade fram) en enkel klagoskrift mot lappkatekesen, vilken åtgärd betänkligt mulnade biskopens ansikte. Didring Malm 1: 269 (1914).
Särsk. förb.: MULNA BORT10 4. (mera tillf.) till 3 (b), om ögonens ”ljus” l. glimt i ögat o. d.: förmörkas o. försvinna; förr äv. med indirekt obj. Fast mig mulnar bårt min unga ögons Lius. LejonkDr. 234 (1687). Månsson Rättf. 1: 364 (1916).
MULNA PÅ10 4. opers., till 1: det blir mulnare l. molnigare; jfr mulna till. Jäg. 1897, 2: 153.
MULNA TILL10 4. (plötsligt) börja mulna; äv. opers.
1) till 1. Hastigt himlen mulnar till. Stiernstolpe Blumauer 2: 14 (1814).
2) (i sht i vitter stil) bildl., till 3.
a) till 3 a. Nybom SDikt. 1: 371 (1833, 1880).
b) till 3 b. Remmer Theat. 1: 123 (1814). Hedenstierna Svenssons 153 (1903).
MULNA UPP. (†) till 1: börja mulna, skya upp; opers. VetAH 1745, s. 109.
Avledn.: MULNAD, r. l. m. l. f. (mindre br.) mulenhet.
1) till 1. Lind 1: 1705 (1749). En afton med mulnad och regn. Ekström Vis. 80 (1910).
2) oeg. l. bildl., till 3 (b). Månsson Rättf. 1: 144 (1916).

 

Spalt M 1544 band 17, 1945

Webbansvarig