Publicerad 1940   Lämna synpunkter
LINNING lin3iŋ2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar ((†) -er 1619).
Ordformer
(lindning 1798. li(j)ning (ly-) 1582—1757. linning (ly-) 1560 (: byxe-lynnijngh) osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. lining, d. linning, nor. lin(n)ing, linning, eng. lining, (klännings)foder, invändig beklädnad; avledn. av LIN o. urspr. avseende en av (kraftig) linneväv gjord förstärkning av en kant l. dyl. på klädesplagg. — Jfr LINA, v.1]
i sht sömn. tygremsa som är fastsydd längs kanten av vissa (öppningar på) klädesplagg o. vanl. försedd med anordningar för plaggets (öppningens) hopfästande (gm knäppanordningar l. dyl. i resp. ändar av remsan); äv. om besparingslinning. KlädkamRSthm 1582 C, s. 72 a. Till Linninger pa krager hollendz leroft .. 1/2 al(na)r. Därs. 1619 B, s. 182 b. Kjolen fastsys vid en lagom vid linning, som förses vanligen med hakar och merlor. Hagdahl DBäst. 278 (1885). En linning, som baktill kan dragas ihop genom band och snörhål. Svensson SkånFolkdr. 98 (1935; i fråga om byxor). — jfr ARM-, BAND-, BYX-, FÖRKLÄD(E)S-, HAND-, KALSONG-, KJOL-, SKJORT-, ÄRM-LINNING m. fl.
Ssgr: A: LINNING-KRUS, se B.
B: LINNINGS-KRUS. (linning- 1897. linnings- 1909 osv.) (i Dalarna, bygdemålsfärgat, samt i fackspr.) vävn. ett slags krusvävnad som användes i sht till skjortlinningar; ett slags rosengång; jfr KRUS, sbst.2 3 b. KatalIndUtstSthm 1897, s. 51. TextBildv. 51 (1925). Fatab. 1927, s. 175. —
-ÄRM. ärm (till skjorta, blus o. d.) som nedtill avslutas av en linning. NJournD 1861, s. 102.

 

Spalt L 820 band 16, 1940

Webbansvarig