Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KYSSA ɟys3a2, v. -er, -te, -t, -t ((†) pr. ind. sg. kyss Tessin Skr. 18 (1758; i vers)); o. KYSSAS ɟys3as2, v. dep. -es, -tes, -ts. vbalsbst. -ANDE, -NING (utom ss. senare ssgsled numera föga br., Linc. (1640; under exosculatio), Stiernstedt Mitt 1: 60 (1928)); -ARE (utom i ssgn BLOM-KYSSARE numera bl. tillf., Linc. (1640), Ekblad 32 (1764), Rendahl Brehm 9: 256 (1930: Blomkyssare)), -ERSKA (tillf., Granlund Carlé OdågKrigsäv. 246 (1915)).
Ordformer
(ky- 1526 osv. kö- (kiö-) 16511912)
Etymologi
[fsv. kyssa, kössa; jfr dan. o. nor. kysse, isl. kyssa, t. küssen, eng. kiss; avledn. av fsv. kus, kos (se KYSS)]
1) ge (ngn) en kyss, trycka en kyss på (ngt), vidröra (ngt) med en kyss; stundom i absolut anv.; äv. (numera bl. dels med utsatt personobj., dels i vissa stående uttr., ss. kyssa på hand, mun o. d.) med bestämning inledd av prep. på, betecknande den kroppsdel l. det föremål som blir kysst. O Iuda Medh kyssandhe förrådher tu menniskionna son? Luk. 22: 48 (NT 1526). (Munken) kösste uppå Bibeln, bidiandesz pro patria. Bolinus Dagb. 34 (1668). Bellman (BellmS) 2: 19 (1769, 1791). Dotter och mor foro ödmjukt framstupa / Att kyssa den grefliga kjoln. Lenngren (SVS) 2: 242 (1800). Han (dvs. Kulneff) kysste och han slog ihjäl / Med samma varma själ. Runeberg 2: 96 (1847). Gideon skyndade fram för att helsa och kyssa på hand. Lönnberg Syrend. 81 (1888). (Jonas) lade armen kring Helens hals och kysste henne mittpå mun. Bergman JoH 79 (1926). — jfr BE-, HAND-KYSSA, ävensom FOT-, HAND-, KORS-KYSSNING. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Man kysser offta then handen, som man såge gerna wore aff. SvOrds. B 5 a (1604). Quinna kysser offta suennen för herran. Därs. C 1 a. Mongen kysser barnet för ammans skull. Serenius (1741).
b) ss. dep. (jfr j); vanl. med reciprok bet.: kyssa varandra; äv. (stundom med singulärt subj.) med intransitiv bet.: kyssa ngn. SthmTb. 9/2 1586. De .. sutto och klappades och kystes hela natten. Lovén Folkl. 37 (1847). Jag brukar icke kyssas. VLitt. 3: 561 (1902). — särsk. (föga br.) i uttr. kyssas med ngn. Kleen MSommar 70 (1896). Och i kajutan kysstes du med flickan, förstås? Söderberg ResRom 213 (1929).
c) (†) refl. med reciprok bet. (jfr j): kyssa varandra. Psyche och Eros kysste sig ömt. MarkallN 1: 90 (1820).
d) (i sht i vitter stil) med obj. l. annan bestämning som anger resultatet. (Han) kysste rosor på den hvita barmen. Stagnelius (SVS) 3: 56 (1814). Då skall han åter kyssa röd, / Han vet väl hvilkens mund. BEMalmström 6: 55 (1845). Jag kände, hur hon kysste mig i sömn med varma läppar. Wallengren Mann. 148 (1895).
e) (i sht i vitter stil) med innehållsobjekt. (Elgström o.) Ingelgren 301 (c. 1810). Han kysste tjugo kyssar i en blink. Hagberg Shaksp. 5: 325 (1848).
f) (i sht i vitter stil) i uttr. kyssa ngt från (l. av) ngt l. ngn, kyssa bort ngt från ngt l. ngn. Sara (till Marwood:) O! Låt mig kyssa denna tår från Er kind. Fahlcrantz Lessing Samps. 54 (1822). Vreden kysses lätt från vackra läppar. Ridderstad SDikt. 2: 40 (1858). Jag kysser daggen af ditt hår. Ekelund Eleg. 44 (1903).
g) (numera föga br.) i uttr. kyssa på fingret, förr äv. finger (utan prep.) l. (på) handen åt ngn, kasta slängkyss(ar) åt ngn. Widegren (1788). Den lilla lifliga menniskan kysste handen åt oss, och flög bort. Bremer Grann. 1: 88 (1837). Att kyssa finger. Josephson SvRos. 77 (1888). Jim Cox kysste älskvärdt på fingret åt de unga damerna. Janson CostaN 2: 175 (1910).
h) (starkt vard., ofta skämts.) i vissa uttr. innehållande en uppmaning att kyssa ngn (ngnstädes) l. ngt, ss. uttr. för (indignerat) avslag l. förnekande l. förakt l. förargelse l. likgiltighet o. d. (ss. svar på en begäran l. fråga l. ett påstående o. d.). VRP 1615, s. 281. NorrlS 10: 30 (1635). Kyss mig på örat. Palmstjerna Snapph. 1: 180 (1831). När ja säjer till ’en: spela en polkett, så säjer han: Köss mej, ja spelar hambo. Engström Äfv. 62 (1908). ”Kanske Filipsson har nog av två hustrur?” ”Åh kyss!” utstötte Filipsson föraktligt, utan att låtsa om piken. Högberg Utböl. 2: 123 (1912).
i) i benämning på vissa lekar o. gymnastiska rörelser. Kyssa Ljusstaken. Stiernstolpe SällskL 98 (1817; i pantlek). Kyssa sin Skugga. SvForns. 3: 413 (1842). ”Kyssa knäet”, ”Kyssa tån”. SvGymnFBok. 25: 83 (1935).
j) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv. (jfr 2); ofta övergående i bet.: smekande beröra; i sht om sol, vind, våg o. d.; äv. ss. dep., förr äv. refl. Retferdigheet och fridh kyssa sich. Psalt. 85: 11 (öv. 1536). Därs. (Bib. 1541; dep.). Svart rock, som kysser smalbenen. CIHallman 303 (1778). Förgät-mig-ej mot himlen ser, / Kysst af en ambraflägt. Stagnelius (SVS) 2: 306 (1821). Vågorna, som .. kyssa .. ryttarens fötter. Bremer FamH 2: 192 (1831). Solen kysste lif i det ena lilla fröet efter det andra. FrSmål. 41 (1893); jfr d. — särsk.
α) [med anspelning på ett gammalt bruk att låta ett barn kyssa det ris varmed det agats] (mindre br.) i uttr. kyssa riset, förr äv. på riset, för att beteckna att ngn ödmjukar sig efter l. ödmjukt underkastar sig en bestraffning o. d. Dätt riset som Gudh den högsta hafver behagat oss risa medh, dätt wij böra som hans barn kyssa på. Rudbeck Bref 387 (1702). Du har (väl) redan i vredesmod skrifvit en straffpredikan. .. Jag får väl kyssa riset än en gång. Geijer Brev 152 (1813). CVAStrandberg 4: 75 (1857).
β) (†) i uttr. kyssa på hand l. ngns hand o. d., för att beteckna ödmjukt uppträdande. VDAkt. 1671, nr 321. Dän Stålta Affrica .. lära måst / Att kyssa Romersk hand för än hon nånsin trodde. LejonkDr. 20 (1689). Brenner Dikt. 1: 5 (1703, 1713).
2) oeg., om fåglar, i sht duvor; ss. dep.: vidröra l. ”smeka” varandra med näbbarna, näbbas. Lind (1749; om duvor). Gräsänder som under parningstiden kyssas eller näbbas. UNT 1930, nr 10443, s. 6.
Särsk. förb. (till 1): KYSSA AV10 4. (i vitter stil, föga br.) kyssa bort. Franzén Skald. 1: 19 (1810, 1824). Geijer Skald. 54 (1812, 1835). jfr AVKYSSA.
KYSSA BORT10 4. (i vitter stil) jfr BORTKYSSA.
1) gm kyss(ar) avlägsna (tårar o. d.). Kellgren 2: 45 (1777).
2) gm kyss(ar) fördriva l. komma ngn att glömma (sorg, oro o. d.). Böttiger 2: 235 (1857). (Kvinnan) kysser bort oron och rädslan ur din själ. Larsson Solsid. 7 (1910).
3) (mera tillf.) fördriva (tid) med kyssar. Låt oss lifvets korta stunder / Kyssa bort. Topelius Ljungbl. 80 (1851, 1860).
KYSSA OM10 4. [jfr klappa om] (mindre br.) (livligt l. hjärtligt) kyssa (ngn). Callerholm Stowe 34 (1852). Hellström Kusk. 124 (1910).
KYSSA TILL10 4. (vard.) i uttr. kyss till, låt gå, ”kör till”. Benedictsson o. Lundegård 198 (1888). ”Och så ta vi en (sup) till för sällskaps skull”, föreslog herr Lindencrona. ”Ja, kyss till.” Sandberg GHusH 101 (1897).
KYSSA UPP. (†) = KYSSA OM. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (1823; familjärt).
Ssgr (till 1. Anm. Flertalet här anförda ssgr, ss. -DANS, -FAST, -LYSTEN, -MUN, -ÄKTA, kunna äv. hänföras till KYSS): KYSS-DANS. [jfr t. küsstanz] (förr) dans varunder de dansande skulle kyssa varandra. Kling Spect. Y 2 b (1735).
-FAST, adj. [efter eng. kiss proof] (nytt ord) = -ÄKTA. BVT 1928, nr 10, s. 51.
-FÄGEN. (†) = -LYSTEN. Leuchowius Zader 281 (1620).
-LYSTEN. [jfr. dan. o. nor. kysselysten, t. kusslüstern] (i sht i vitter stil) som gärna vill kyssas, lysten efter kyssar. Hoppe 448 (1885). Svea 1925, s. 224.
-MUN. [jfr d. kys(se)-mund, nor. kyssemunn, t. kussmund, kussmaul] (i vitter stil) kysstäck mun. Strindberg TrOtr. 4: 104 (1897).
-TYG. [jfr d. kyssetøj] (skämts. o. vard.) om munnen. Backman Reuter Lifv. 1: 234 (1870).
-TÄCK. (i sht i vitter stil) som inbjuder l. frestar till kyssar; äv. (vard.) ironiskt, närmande sig bet.: stryktäck. Den där ungen är ovanligt kysstäck. En kysstäck mun. Triewald Lärespån 87 (1714). Levertin Konfl. 34 (1885).
-ÅR. [jfr t. kussjahr] (†) om första året av ett äktenskap; jfr SMEK-MÅNAD. TJohannis Fästn. L 5 a (1604).
-ÄKTA, adj. [jfr TVÄTT-ÄKTA] (nytt ord) om läppsmink: som icke färgar från sig vid kyssar. Bausch-Lilliehöök Ditzen Pinneb. 131 (1933).

 

Spalt K 3565 band 15, 1939

Webbansvarig