Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRALLA kral3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. kralla; besläktat med KRÄLA]
1) (vard. i vissa trakter) kräla. Weste (1807; med hänv. till kräla). I ädle djur, som här i skogen kralla. MarkallN 2: 50 (1821); jfr 2. Lundell (1893).
2) (vard. i vissa trakter) gå långsamt o. osäkert; (med möda) begiva sig (till en plats): knalla (se KNALLA, v.2 2). Sjöberg (SVS) 1: 163 (1819). Dalin (1852). Auerbach (1911).
3) (†) snatta, stjäla. Lind (1749). Rydqvist SSL 1: 195 (1850).
Särsk. förb. (till 2; vard. i vissa trakter); KRALLA SIG FRAM10 0 4. äv. bildl.: (mödosamt) dra sig fram. ZTopelius (1837) hos Vasenius Top. 2: 296. Att kralla mig fram öfver innevarande år, är ett förtvifladt problem. 3SAH 37: 172 (i handl. fr. 1845). Arkadius Pakkala 83 (1895).
KRALLA SIG HEM10 0 4. Orkar gubben ännu kralla sig hem? Ahlman (1872).
KRALLA SIG UPP10 0 4 l. OPP4. äv.: (med möda) praktisera sig upp (ur sängen). CFDahlgren 5: 200 (1833). Tegnér (WB) 9: 553 (1843). Så krallade sig tomten upp i vagnen. Hebbe NSannsag. 61 (1884).
KRALLA SIG UR10 0 4. Vi (kom) fram .. så trötta, att vi knappt kunde kralla oss ur slädan. Agrell Sthm 22 (1892).
KRALLA SIG UT10 0 4. Topelius Dagb. 3: 284 (1838).
Ssgr: (1) KRALL-GÅNG. (†) krälande gång; ormlik(a) rörelse(r). VetAH 1755, s. 152. Heinrich (1814).
Avledn.: KRALLIG, adj. [sv. dial. krallig; till KRALLA] (†) sjuklig, krasslig. Dalin (1852).
Avledn.: krallighet, r. l. f. (†) Dalin (1852).

 

Spalt K 2632 band 14, 1937

Webbansvarig