Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÖTT ɟöt4, n.; best. -et.
Ordformer
(kith 1593 (: kith såår; sannol. felaktigt för kiöth l. dyl.). kiöt(h) (kj-) 15441769. kiött(h) (kj-) 15731819. kot(h) 15441653. kytt 1832. köt(h) 1521 (: kötma[n]g[a]r[e])c. 1765. kött(h) 1526 osv. kööt 15261636. köött 1555c. 1580. tiöt 1758. Anm. Den gamla genitivformen i sg. best. köttsens förekommer stundom, i sht i ä. bibelövers. samt i religiöst spr., i sådana uttr. som köttsens gärningar l. träl o. d., t. ex. Gal. 5: 19 (NT 1526), Franzén Pred. 1: 79 (1841), VTid 1924, s. 134, o. den gamla dativformen i sg. obest. kötte träffas ngn gg i ä. bibelövers., t. ex. i 1Mos. 8: 17 (Bib. 1541))
Etymologi
[fsv. kiot, kiöt, köt; jfr d. kød, isl. kiǫt (dat. kiǫtvi), nor. kjøt; möjl. av kwetwa-, i avljudsförh. till germ. kut- i mnt. kūt, kute, nt. küt, küte, mjukdelarna i kroppen, särsk. inälvorna, vad (på benet), rom, holl. kuit, vad, rom, mjölke; ieur. gṷed-, gud- i sanskr. gudá, tarm]
1) om de under huden belägna (av muskulatur m. m. bestående) mjuka delarna av kroppen hos människor o. djur; muskulatur (o. fett), muskelvävnad (o. fettvävnad); motsatt: ben, inälvor o. d. 1Kor. 15: 39 (NT 1526). (Offer-)stwten medh hans hwdh, köt och treck, brende han vp j eelde vthan för läghret. 3Mos. 8: 17 (Bib. 1541). Om någhors Krop lågh någhot litet obegraffwen, så föll Kötet sin koos ifrå benen. L. Paulinus Gothus Pest. 13 a (1623). Wår krops sammanfögelse är vthaff Been, .. Senor, Kött (m. m.) .. tilhopa kommen. Schroderus Comenius 241 (1639). (Amor) märkte / Att intet af hans skott gick in i köttet. Wulff Petrarcab. 185 (1905). NordT 1931, s. 545 (i bild). — jfr DÖD-, FISK-, GÄDD-, HJÄRT-, HUMMER-, KARP-, LÄK-, MÄNNISKO-, SVALL-KÖTT m. fl. — särsk.
a) i uttr. kött och ben o. d., förr att beteckna kroppens båda huvudbeståndsdelar; se BEN, sbst.1 I 1 e α.
b) (numera i sht i vitter stil) i uttr. kött och blod (jfr 2 i, 3 b, 4 slutet, 5 b), i sht i sådana uttr. som en varelse av kött och blod, en människa med l. av kött och blod, vara (av) kött och blod, för att beteckna ngn som en (fullt o. helt) levande människa, med mänskliga behov o. begär o. d. Wij äro juu kiött och bloodh som willia haa sin förtähringh. VDAkt. 1689, nr 169. Att hvar och en till sluts ändå alltid är en menniska med kött och blod. Almqvist TreFr. 2: 145 (1842). I den moderna romanen .. möter man verkliga individer av kött och blod. Grimberg VärldH 6: 478 (1935). (†) Then som Kött ok Blodh (dvs. mänskliga känslor) haer i sitt Bröst ok Hierta. Lucidor (SVS) 325 (1673).
c) (†) i uttr. dödt kött, dödkött. Swedberg Schibb. 273 (1716).
d) i uttr. sätta kött (sig) till arm, se ARM, sbst. I 5 a β.
e) i oeg. anv., om vävnad i kroppen som liknar kött (i bet. 1); i ssgn TAND-KÖTT.
f) [jfr motsv. anv. i d.] bildl., om person. — särsk.
α) om enstaka person; anträffat bl. i pregnant anv., om hustru. Skaffa digh först bröd (dvs. levebröd), seen får du fulle kiött. Törning 136 (1677). Först bröd, sedan kött. SvOrdspråksb. 37 (1865).
β) (vard.) sjöv. koll., om fartygsmanskap. Kaptenen kunde behöft litet mera kött i båten, om han skall hinna honom (dvs. kaparen). Gosselman SNAmer. 2: 42 (1833).
g) (†) mer l. mindre klart övergående i bet.: hull (se HULL, sbst.1 1 d). Berchelt PestBeg. B 5 b (1588). Swagheterne toge til och hennes Köt förminskades. Gezelius AReichenbach E 4 b (1668). PH 6: 3861 (1755).
h) om människokroppens yta (hud) med särskild tanke på dess färg; ss. första led i ssgr.
i) (i bibliskt spr.) eufemistiskt: yttre könsorgan. Först bedreeff tu bolerij med tinom grannom Egyptj barnom, hwilke stoort kött hade. Hes. 16: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: dina grannar med det stora köttet).
j) elliptiskt för: KÖTT-HOV; i ssgr.
2) [bet. utgår väsentligen från motsv. anv. av lat. caro, gr. σάρξ, hebr. bāsār] (i bibliskt spr. o. religiös stil) (en människas) kropp; (mänsklig) gestalt. Döpilsen .. mz huilken ey borttaghes kötzens orenligheet. 1Petr. 3: 21 (NT 1526; Bib. 1917: kroppslig orenhet). (Den spetälske) skal twå sijn klädher, och badha sitt köt j watne. 3Mos. 14: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: kropp). Saturninus lärde, at .. (Frälsaren) Hafwer ey heller vndfångit itt sanskylligt Menniskeligit Kött, ey heller Siäl. Schroderus Os. 1: 111 (1635). (Kristus’) uppenbarelse i köttet. Hb. 1917, s. 3. — särsk.
a) (†) i fråga om nattvarden, om Kristus’ lekamen. Swebilius Cat. 2: 95 (1689). Christi Kiötts och Blods andeliga åtnjutande. HUppsFinKyrkoh. 3: 83 (1757).
b) i uttr. under, förr äv. på sitt kötts dagar, i fråga om Kristus, om den tid då han hade mänsklig gestalt; jfr KÖTTS-DAGAR 1. Ebr. 5: 7 (NT 1526: på; Bib. 1917: under).
c) i uttr. köttets uppståndelse, i fråga om kroppens uppståndelse efter döden. Jach troor vppå then helga anda, .. kötzens vpstondelse. Mess. 1531, s. B 2 b. Nilsson FestdVard. 106 (1925).
d) i uttr. komma i köttet, få mänsklig gestalt, bli människa. Huar och en ande som bekenner ath Jesus Christus är kommen j kötit, han är aff gudh. 1Joh. 4: 2 (NT 1526). När .. Christus .. kom i kiöttet. Swedberg SabbRo 1171 (1698, 1712). Wahrman (1814).
e) i uttr. vara ngn i köttet buret, se BÄRA, v. 13 e β.
f) i uttr. påle i köttet, se PÅLE.
g) i uttr. ordet blir kött, se ORD.
h) (numera bl. ngn gg i religiös stil) i sådana uttr. som min (osv.) person i köttet, i (förr äv. uti) mitt (osv.) kött, i köttet, personligen, ”lekamligen”; själv. Såå wil iach athi weta skolen huilken vmsorg iach hafuer .. för allom them som mit ansicte ecke seedt haffua j kötit. Kol. 2: 1 (NT 1526; Bib. 1917: som icke personligen hava sett mitt ansikte). Jag skall uthi mitt kiött och få / See Gud, den iag har trodt uppå. Rosenfeldt Vitt. 170 (c. 1690); jfr Job 19: 26 (Bib. 1541). Rudin 2Evigh. 1: 176 (1887).
i) i uttr. vara l. varda l. bliva ett kött, förr äv. ett kött och blod (jfr 1 b), i fråga om man o. hustru ss. beteckning för deras innerliga förening i äktenskapet. För then skul skal man offuergeffua fadher och modher, och bliffua när sina hustru, och the tw wardha it köt. Mat. 19: 5 (NT 1526). (Gud) böd them (dvs. man och kvinna) bliffua samman, såsom itt köt och blod. Ps. 1536, s. 76. Östergren (1931).
3) [eg. specialfall av 2; jfr 1Mos. 2: 23] (i bibliskt spr.) om ngns kött (kropp) tänkt ss. fortlevande i följande släkten (o. således ss. bärare av släktskap o. släktdrag); äv. konkretare: blodsfrände, rasfrände. Rom. 11: 14 (NT 1526). Alla Jsraels slechter komo til Dauid j Hebron, och sadhe, Sij, wij äre aff titt been och titt köt. 2Sam. 5: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: vi äro ju ditt kött och ben). Om tu seer en nakot så klädh honom, och dragh tigh icke vndan för titt kött. Jes. 58: 7 (Därs.; Bib. 1917: för den som är ditt kött och blod). Främlingar, ty jag har aldrig sett dem, .. och likväl kött av mitt kött, blod av mitt blod. Bergman Patr. 9 (1928; yttrat av en jude); jfr b. — särsk.
a) (i bibliskt spr. o. i vitter stil) i uttr. efter l. i köttet, i förb. med släktskapsbeteckning, ss. beteckning för blodsfrändskap: köttslig (se d. o. 3). Rom. 1: 3 (NT 1526). Wår fadher Abraham effter kötet. Rom. 4: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: Abraham, vår stamfader efter köttet). I afskedet ifrån sin far i köttet. Fahlcrantz 1: 34 (1835, 1863). Paulus hyrde sig ett hus helt nära den stadsdel, der hans fränder i köttet då hade och ännu hafva sin varelse — det så kallade Ghetto (i Rom). Rydberg Sägn. 18 (1874).
b) i uttr. kött och blod (jfr 1 b).
α) om blodsfrändskap o. d.; se BLOD 5 d γ.
β) om blodsfrände, avkomling o. d.; se BLOD 5 e slutet.
c) (i bibliskt spr.) övergående i bet.: släkte. Allahanda diwr som när tigh äro vthaff hwario och eno köte, bådhe j foghlar och fänat, och thet som på iordenne kräker, thet gånge vth medh tigh (ur arken). 1Mos. 8: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: vad slags kött det vara må).
4) [eg. utvidgad anv. av 2] (i bibliskt spr. o. i religiös stil) levande varelse, i sht människa; vanl. koll. Ath intit köt skall kunna beröma sigh för honom. 1Kor. 1: 29 (NT 1526). Alt köt är som gräsz. 1Petr. 1: 24 (Därs.). Sådant (livets elände) wedherfars allo köte bådhe menniskiom och fänat. Syr. 40: 8 (Bib. 1541; Apokr. 1921: allt levande, från människan till boskapen). Och när den gamla fogden engång dött, / han borde ej begravas som annat kristet kött. Karlfeldt Hösth. 65 (1927). — särsk. i uttr. kött och blod (jfr 1 b), ss. sammanfattande beteckning för människor(na); stundom svårt att skilja från 5 b. Köth och bloodh haffuer tigh thet icke oppenbarat, vtan min fadher som är j himblomen. Mat. 16: 17 (NT 1526). Kött och blod förstå icke denna heliga lära. Rudin 1Evigh. 2: 15 (1870, 1878).
5) [jfr motsv. anv. av d. kød, ävensom av t. fleisch; urspr. efter motsv. anv. av lat. caro, gr. σάρξ, hebr. bāsār] (i bibliskt spr. o. i religiös stil) om människan l. den mänskliga kroppen med särskild tanke på hennes (dess) förgänglighet, svaghet, sinnlighet o. böjelse för synd; människans sinnliga (o. syndiga) natur; äv. övergående i bet.: sinnlighet; motsatt: ande (se d. o. III 1, 3). Anden är weluiliogher, men kotit (tryckfel för kötit) är swaght. Mat. 26: 41 (NT 1526). Troonas enkannerlighit werk, som är andans strijdh emoot kötit. FörsprRom. 4 b (Därs.). Kötzens Lusta regerar osz alt för wäldigt. Preutz Kempis 283 (1675). Vaka, bed, min själ! / Blif ej köttsens träl. Ps. 1819, 210: 4. Köttets dödande (är) ett närmande till frälsningen. Rudin 1Evigh. 1: 18 (1870, 1878). Det var icke något köttets evangelium utan en måttfull livsglädje, han (dvs. Aristippos) förkunnade. Grimberg VärldH 3: 49 (1928). — särsk.
a) i uttr. vandra efter köttet, följa sin syndiga natur. Rom. 8: 4 (NT 1526).
b) i uttr. kött och blod (jfr 1 b), i sht som sammanfattande beteckning för människor(na) med särskild tanke på deras förgänglighet o. den mänskliga naturens svagheter; äv. övergående i bet.: (människans) sinnlig(a) o. syndig(a) natur; jfr 4 slutet. Köt och blodh kunna icke erffua gudz rijke. 1Kor. 15: 50 (NT 1526). Hwadh kött och blodh vptenker, thet är jw ondt. Syr. 17: 31 (”18”) (Bib. 1541; Apokr. 1921: människan, vilkens sinne är vänt till kött och blod). Saktmodig är han (dvs. den troende kristne): han har kämpat med kött och blod, och segrat. Wallin 1Pred. 3: 128 (c. 1830).
6) ss. ämnesnamn, om de ätliga mjukdelarna, i sht muskulatur (o. fett) (jämte däri befintliga ben) av djur (i sht däggdjur l. fåglar); äv., i sht kok., i inskränktare anv., om de ätliga mjukdelarna av nötboskap (motsatt: fläsk, vildt, fjäderfä, fisk); äv. om dylikt kött färdigberedt till människoföda; stundom (i sht i ssgr) utan klar avgränsning från 1. Färskt, rökt, salt, konserverat, torkat (förr äv. torrt) kött. Rått, kokt, stekt, halstrat kött. Vitt kött, kött av höns l. gödkalv. Mörkt kött, kött av oxe, ren l. vildt. Servera kött till middagen. Rom. 14: 21 (NT 1526). Ath man æther köth vppa fredagen (då man borde hålla fredagsfasta). G1R 4: 209 (1527). Ett L ℔ tort kiött. RA I. 2: 459 (1573). Widh Michelsmesso tijdhen, tå alt inköp medh fisk, .. flesk och kött etc. gemenligen skeer (för hospitalen). KOF II. 1: 482 (1659). Menniskjor kunna lefva såväl af kjött som vegetabilier. Linné Diet. 2: 198 (c. 1750). Bland alla våra födoämnen är kött det mest närande. ArbB 32 (1887). I eskimåernas kost ingår kött av val, valross, säl, ren, myskoxe, hare, björn, ripa och talrika havsfåglar. SvD(B) 1938, nr 302, s. 10. — jfr AND-, ANK-, BAGG-, BIFF-, BJÖRN-, BULJONGS-, FISK-, FJÄDERFÄ-, FRIKADELL-, FÅGEL-, FÅR-, GET-, GRIS-, HACK-, HAR-, HJORT-, HÄST-, HÖNS-, JÄRP-, KALKON-, KALV-, LAMM-, NÖT-, OX-, REN-, SVIN-, SÄL-, ÄLG-KÖTT m. fl. — särsk. i ordspr. Thet kött är sötast som näst benen är. SvOrds. C 3 b (1604). Kött vthan Salt, och Barn vthan tucht, kan intet länge wahra. Grubb 443 (1665). (Hunden) som åt köttet, kan äta benen med. Granlund Ordspr. (c. 1880).
7) [oeg. anv. av 6] (i sht i fackspr.) om ämne l. dyl. som till sin konsistens l. dyl. liknar kött (i bet. 6).
a) om vissa växtdelar (i sht fruktvägg). Skala Citroner, tag uhr kiöttet. Rålamb 14: 141 (1690). (Päron-)sorter med hårdt men stenfritt kött. Eneroth Pom. 1: 148 (1864). Köttet (i bladstjälkarna hos en viss rabarbersort) har en mörkt karminröd färg. Lind o. Liljewall Köksv. 150 (1908). Jönsson Gagnv. 106 (1910; i fråga om blodapelsin). — jfr BLAD-, CITRON-, FRUKT-, SVAMP-KÖTT.
b) ss. benämning på en porös asbestart; i ssgn BÄRG-KÖTT.
8) [jfr motsv. anv. i d.] boktr. bildl., om det tomrum å typkägeln som omger bokstavsbilden. NordBoktrK 1905, s. 49. Därs. 1906, s. 368.
Ssgr: A (i allm. till 6; i sht i fackspr.): KÖTT-AFFÄR. i sht konkret. —
-ALTARE. (†) naturaprestation i form av viss mängd kött som utgick till prästerskap o. klockare. Wallquist EcclSaml. 1—4: 17 (1571).
(1) -ANSÄTTNING~020. i sht landt. jfr -BILDNING. Juhlin-Dannfelt 51 (1886).
-AVFALL~02, äv. ~20. LAHT 1907, s. 336.
-BALJA. (i sht förr) balja använd vid insaltning av kött. SthmTb. 16/7 1599.
(1 j) -BALL, äv. -BALLE. veter. den del av läderhuden på en (häst)hov som bekläder bakre o. övre delen av strålputan o. på underdelen övergår i köttstrålen. Billing Hipp. 241 (1836).
(1) -BAND. (†) anat. muskel. Ribe PVetA 1748, s. 21. Retzius Djurr. 155 (1772).
-BEN. ben (se BEN, sbst.1 I 1 a) med vidsittande kött. Lind (1749; under fleischbein).
-BESIKTNING. (enligt gällande föreskrifter utförd) besiktning av till människoföda avsett kött. Palmberg Hels. 497 (1889; i fråga om franska förh.).
Ssgr: köttbesiktnings-byrå. jfr byrå 3. AB 1869, nr 227, s. 2.
-man ~man2. Palmberg Hels. 683 (1889; i fråga om österrikiska förh.).
-BETA l. -BETTA, r. l. m. l. f. (†) köttbit. Salé 26 (1664). Dalin Arg. 2: 198 (1734, 1754).
(1) -BILDNING. i sht landt. i fråga om slaktdjur: (gm utfodring åstadkommen) bildning av muskelmassa. Sjöstedt Husdj. 1: 277 (1860).
-BIT. jfr BIT 2. Rålamb Resa 76 (1658, 1679).
(1 j) -BLAD. veter. om vart särskilt av de skivlika delar (lameller) av kötthoven vilka bekläda hovbenets väggyta o. hovbroskens nedre del; vanl. i pl. Wrangel HbHästv. 783 (1886).
-BOD. [fsv. kiötbodh]
1) (i sht förr) bod för förvaring av kött. BtFinlH 3: 238 (1549). Fatab. 1929, s. 78 (c. 1920). särsk. (föga br.) bildl., om område, land o. d. som producerar kött (av nötkreatur) i överflöd o. kan förse andra områden därmed. Weste FörslSAOB (1823). Torpson Eur. 2: 460 (1896).
2) handelsbod där kött saluhålles, köttbutik. 1Kor. 10: 25 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917; NT 1526: kötmarknadhen).
-BODA. (i Finl., i sht förr) = -BOD 1. Castrén Res. 1: 22 (1852).
(1) -BOLDE. (†) böld på ngn av kroppens mjukdelar. BOlavi 187 a (1578).
(1, 6) -BOSKAP~02, äv. ~20. i sht landt. jfr -DJUR 1; motsatt: mjölkboskap. Sjöstedt Husdj. 1: 183 (1860).
(jfr 1) -BROCK. [jfr t. fleischbruch, efter gr. σαρκοκήλη] (†) med., veter. visst slag av (köttaktig) svullnad på testikel. VetAH 1757, s. 29. Sjöstedt Husdj. 1: 57 (1859). Lundell (1893).
(1) -BRÖST. (numera knappast br.) med. fylligt o. stort kvinnobröst som vid digivning giver bl. ringa mjölk. Hoorn Jordg. 1: 323 (1697). Tholander Ordl. (c. 1875).
-BUDDING, se -PUDDING.
-BULJONG. kok. buljong på kött (o. ben). UB 5: 246 (1874).
-BULLE. kok. stekt bulle av köttfärs. Warg 96 (1755).
-BUTIK. Lundell (1893).
-BÄNK. [jfr d. kødbænk, t. fleischbank]
1) bord varpå kroppar av slaktade djur styckas; äv.: slaktbänk; jfr KÖTT 1 (o. 6). PErici Musæus 2: 328 b (1582). BoupptVäxjö 1913.
2) (†) till 6: (disk i) köttbutik. Schroderus Comenius 420 (1639). Dähnert 12 (1746).
-DAG. då man äter (l. utspisas med) kött; motsatt: fiskdag; särsk. i fråga om katolska förhållanden. HFinlH 4: 256 (1556). Lagerbring 1Hist. 2: 798 (1773).
(1 h) -DAGER. (föga br.) mål. jfr -FÄRG 1. Wennberg KonstMåla 20 (1845).
-DIET. VetAH 1762, s. 17.
(jfr 1 g) -DIGER. (†) i fråga om ngns kroppskonstitution: som har fylligt hull, fet, korpulent. Våra stormagade Prostar, våra köttdigra Bruks-patroner. Wallenberg (SVS) 1: 311 (1771). Weste FörslSAOB (1823; familjärt). Björkman (1889).
-DJUR.
1) till 1, 6: i sht landt. göddjur; i sht om hornboskap (motsatt dels: mjölkdjur, dels: dragdjur) o. höns (motsatt: äggläggare). Sjöstedt Husdj. 1: 170 (1860). Möller Fjäderf. 33 (1885).
2) till 1: (†) zool. sammanfattande benämning på djur (i sht blötdjur o. stråldjur), vilkas kroppar äro mjuka, sakna inre skelett o. bestå bl. av kött. Dalin 2: 768 (1855). Berndtson (1880).
(1) -DRAG.
1) (†) muskel. Triewald Förel. 1: 287 (1728, 1735). VetAH 1757, s. 235.
2) (enst.) kroppens (muskelvävnadens) yttre kontur. Hammarsköld KonstH 340 (1817).
-ED, r. l. m. [jfr d. køded, nor. dial. kjøteid (i bet. 2); möjl. eg. om muntlig, personligen avlagd ed; jfr uttr. livlig ed (se ED, sbst.1 1 b α), kroppslig ed (se KROPPSLIG 2 b)]
1) (†) (högtidlig l. kraftig) muntlig ed; jfr ED, sbst.1 1; jfr KÖTT 2 (h). Jag har väl giordt en kött-ed at jag aldrig skal (osv.). Boding Mick. 14 (1741). Svärja en kötted. Ihre DissJurForm. 11 (1746).
2) [eg. utvidgad anv. av -ED 1] (vard.) grov svordom; jfr ED, sbst.1 2. Schroderus Gadd B 3 b (1612). ”Där har du”, skrek Salmon och svor en kötted. Molin ÅdalP 72 (c. 1895).
-EXTRAKT.
1) (†) kem. sammanfattande benämning på vissa ämnen som befinna sig upplösta i kroppens (i sht muskelvävnadens) vätskor; jfr KÖTT 1. Berzelius ÅrsbVetA 1821, s. 157. Dens. Kemi 6: 12 (1830).
2) i sht kok. av kött erhållet extrakt (gm köttets urkokning i vatten); jfr KÖTT 6. UpsLäkF 1867 68, s. 426. —
-FALL. kropp av slaktat kreatur. Almquist Häls. 698 (1896).
-FAT.
1) fat varpå kött upplägges. Kalm Resa 2: 301 (1756).
2) (†) köttmat, kötträtt; jfr FAT 3 d slutet. Rålamb 13: 90 (1690).
-FATTIG. särsk. landt. till 1, om boskap: som har ringa mängd kött. Grotenfelt LandtbrFinl. 125 (1896).
-FJÄRDING. (†) fjärdedels köttfall (?); jfr FJÄRDING 1 e. SthmTb. 29/4 1594. BtÅboH I. 2: 100 (1625).
(1, 6) -FLANGA. (†) köttslamsa. Weste FörslSAOB (1823; familjärt).
(1, 6) -FLANKA. (†) köttslamsa. Lind 1: 237 (1738). Dens. 1: 1276 (1749).
(1, 6) -FLINGA. (numera mindre br.) köttslamsa. Weste FörslSAOB (1823; familjärt). Lundell (1893).
-FLUGA. i sht entomol. flugarten Sarcophaga carnaria Lin., som lägger sina ägg på kött; förr äv. om spyflugan. Fischerström Mäl. 221 (1785; om spyfluga). Berlin Lrb. 61 (1876).
-FODER. landt. foder (se FODER, sbst.1 1) bestående av (på visst sätt preparerat) kött. Möller Fjäderf. 53 (1885).
-FODER-MJÖL. landt. fodermjöl tillvärkat av köttavfall. NF 4: 1523 (1881).
-FRIKADELL. (†) frikadell (av köttfärs). Warg 348 (1755). SvKock. 10 (1837).
-FRÄTANDE, p. adj. särsk. (†) zool. köttätande; jfr KÖTT 6. Comenius OrbPict. 63 (1683). Kjötfrätande foglars digestion. SvMerc. 6: 307 (1760). Stiernstolpe Cuv. 64 (1821).
-FRÄTARE. (†) zool. köttätare. Comenius OrbPict. 63 (1716). Meurman (1846).
-FULL. [fsv. kiötfulder]
1) till 1: rik på kött (muskler), köttig, muskulös; om person (med anslutning till KÖTT 1 g) äv.: vid godt hull, fyllig; numera nästan bl., i sht landt., om (kropp av) slaktdjur. BOlavi 34 b (1578; om person). Vthi Nedanet .. är Fisken tunn och mager Men vthi Ny är han köttfull. IErici Colerus 1: 14 (c. 1645). Armarna och andra kötfulla Ledamöter. Block Ludwig 13 (1717). (Cotswoldfårets kropp) är bred, köttfull (osv.). Juhlin-Dannfelt 59 (1886).
2) till 6; om visst stycke av slaktat djur: som har mycket kött, köttig. Warg Bih. 32 (1765). Köttfullt fläsk. Löwegren Hippokr. 1: 93 (1909).
3) i sht bot. till 7 a, om växtdel, frukt o. d.: mjuk o. saftig. Roten (av viss art av Lactuca) är kiöttfull. Linné Gothl. 289 (1745). VetAH 1793, s. 160 (om bär). Köttfulla frukter. Östergren (1931).
Avledn.: köttfullhet, r. l. f. numera i sht dels till -full 1, 2, i fråga om (slaktat) boskapsdjur, dels (i sht bot.) till -full 3, i fråga om växtdel. Linc. (1640; under carnositas). Bülow Svamp. 155 (1916; i fråga om svamp). Köttfullheten hos svinkropparna höjer saluvärdet. LAHT 1924, s. 503.
(1, 6) -FÅR. landt. jfr -DJUR 1; motsatt: ullfår. Möller Jordbr. 25 (1881).
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, r. l. f.
1) [jfr motsv. anv. av d. kødfarve, t. fleischfarbe, eng. flesh-colour, ävensom fr. carnation (se KARNATION)] (numera mindre br.) till 1 h, om (den mänskliga kroppens) hudfärg; äv., i fråga om porträtt- l. figurmålning: karnation. Möller (1745; under carnation). (De blottade formernas) varmt sig från duken häfvande köttfärg. Atterbom Minn. 253 (1817; i fråga om en figurmålning). Sirén DaVinci 422 (1911).
2) till 6: köttrödt (i bet. 1, 2). Kankel Hemmersam 38 (1674). Stierten och de störste fiedrarna (på en viss fågel) äro med en glänsande Köttfärg bemängde. Holm NSv. 185 (1702). Vacker köttfärg sammansättes af blyhvitt, florentinerlack och cinober. AHB 12: 23 (1865). Sonesson HbTrädg. 867 (1926; i färgförteckning).
-FÄRGAD, p. adj. jfr -FÄRG 2. BOlavi 82 a (1578). Kronbladen (hos en geraniumart) äro .. kiötfärgade. Linné Gothl. 229 (1745). Köttfärgat siden. Larsson Rung Synd. 106 (1919).
-FÄRS. kok. av kött beredd färs; stundom äv. om malet kött varav färs beredes. Warg 4 (1755).
-FÖDA, r. l. f. av kött bestående föda. Linné Diet. 2: 161 (c. 1750).
-FÖRGIFTNING. med. förgiftning uppkommen gm förtärande av kött, korvförgiftning. HeimdFolkskr. 22: 24 (1895).
-GAFFEL. stor gaffel som användes vid kokning l. stekning av kött (till att vända köttet i grytan l. upptaga det). VarRerV 26 (1538).
-GELÉ. i sht kok. köttschy i form av gelé. Warg 604 (1755).
-GIFT, n. med. jfr -FÖRGIFTNING. NF 5: 679 (1882).
-GLASS. (i restaurangspr.) kok. köttgelé. Schartau FrKock. 24 (1825). 2NF (1911).
-GRYTA. [fsv. kiötgryta] gryta vari kött kokas l. stekes; äv. om den mängd kött som på en gg kokas osv. 2Mos. 16: 3 (Bib. 1541). De uppåto en hel köttgryta. Dalin (1852). särsk. [efter uttr. egyptiska köttgrytor (se EGYPTISK a)] i bildl. anv., ss. beteckning för ngt (ss. tjänst o. d.) som innebär stora fördelar. Hedenstierna Fideik. 244 (1895). (De) som .. suttit vid maktens köttgrytor. SvD(A) 1934, nr 174, s. 4. jfr Kalff AUggla G 1 a (1643).
(jfr 6) -GUANO. i sht landt. gödningsmedel framställt gm torkning av avfallsprodukter från sydamerikanska köttextraktfabriker. (Ekenberg o.) Landin (1893).
(1) -GÅRD. (†) (kött på) köttsida (av hud). RegnaSkedviDomb. 16/5 1604. Landsm. XI. 1: 104 (1701). Broman Glys. 3: 222 (c. 1730).
-HACKA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. i kulturhistorisk skildring) värktyg för sönderhackning av kött. BoupptVäxjö 1808. RedNordM 1910, s. 13.
-HACKNINGS-MASKIN. SmålAlleh. 1883, nr 149, s. 1.
-HALL. hall (se HALL, sbst.2 7) där kött försäljes. Hallin Hels. 1: 186 (1885).
-HANDEL. äv. konkret. Lundell (1893).
-HANDLANDE, m.||ig. (numera företrädesvis i Finl.) kötthandlare. PT 1901, nr 75 B, s. 2. jfr Bergroth FinlSv. 82 (1917).
-HANDLARE. jfr HANDLARE 3. BoupptSthm 19/10 1680, s. 978 a, Bil. —
-HJÄLLE l. -HJÄLL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. i kulturhistorisk skildring) hjälle (se d. o. 2) för förvaring av kött. BoupptVäxjö 1815.
(jfr 1) -HJÄRTA. [fsv. kiöthiärta; jfr d. kødhjerte, t. fleischernes herz] (i bibliskt spr.) hjärta med mänskliga känslor; motsatt: stenhjärta. Hes. 11: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: hjärta av kött).
(1) -HOV, r. l. m. [hovläderhudens färg liknar den röda färgen hos kött] veter. hovläderhud. Billing Hipp. 240 (1836).
-HUS. (†) jfr -BOD 1. HSH 37: 4 (1529). Schultze Ordb. 2001 (c. 1755).
(jfr 1) -HUVUD. (†) dumhuvud, ”kålhuvud”. Weste (1807; med hänv. till dumhufvud). Björkman (1889; med hänv. till pundhufvud).
(1) -HÖGAR, pl. (enst., †) sammanfattande benämning på tumdynan o. lillfingerdynan på en hand(?). TrenchierB 111 (1696).
(1, 6) -HÖNS. jfr -DJUR 1; motsatt: ägghöns. Möller Fjäderf. 24 (1885).
(jfr 1) -HÖRNSTÖD~02. [sannol. eg. elliptiskt för KÖTTHOVS-HÖRNSTÖD] veter. om de delar av hörnstödet på en (häst)hov som bildas av köttvägg o. köttblad. Bendz Hofbesl. 18 (1866).
(1) -JUVER. i sht landt. juver vars huvudmassa utgöres av bindväv o. fett; motsatt: mjölkjuver. Florman Hushållsdj. 44 (1834).
-KAKAO. i sht med. kakao blandad med köttpulver. Ekenberg (o. Landin) 174 (1889).
-KAMMARE. (†) jfr -BOD 1. Weise 2: 34 (1771). Cavallin (1876). särsk. bildl.; jfr -BOD 1 slutet. Oldendorp 1: 237 (1786).
-KAR. (i sht förr) jfr -BALJA. BoupptVäxjö 1763.
-KLIMP.
1) (†) köttig klump, köttklump; jfr KÖTT 1 (o. 6). IErici Colerus 1: 393 (c. 1645). Hjertat är en köttklimp, ingen ting mer. Eurén Kotzebue Neg. 8 (1796). särsk. bildl., om ovig, klumpig person. Österling Ter. 1: 427 (1699). Weste FörslSAOB (1823; familjärt).
2) till 6.
a) (†) stycke kött, köttstycke. Cellarius 158 (1729). Ekblad 302 (1764).
b) (†) kok. frikadell. Lind (1749; under fleisch-klössergen). Klint (1906).
-KLUBBA, r. l. f. att bulta kött med. BoupptVäxjö 1797.
(1, 6) -KLUMP. SvTyHlex. (1851, 1872). särsk. (vard.) bildl., om ovig, fetlagd person. Hagberg Shaksp. 5: 302 (1848).
-KNIV. stor (köks- l. slaktar)kniv varmed kött skäres. Serenius G 1 b (1734).
-KONSERV. jfr KONSERV 2; i sht i pl. FörhLäkS 1883, s. 167. Selling Varuk. 72 (1921; pl.).
-KONTROLL. jfr -BESIKTNING. Om köttkontrollen samt om offentliga slagthus. Billström (1879; i boktitel).
-KORG. (†) (av metall förfärdigad) korg avsedd att bära kött i? Mässing 1 st. Kiött Korg af drefvit arbete. BoupptVäxjö 1735. Kött-Korg af Bläck. PH 6: 4374 (1756). Blanche Posit. 6 (1843).
(jfr 1) -KORK. (†) zool. läderkorall (vars kolonier bilda en köttliknande massa). Deleen 1: 18 (1806). ÖoL (1852).
(1, 6) -KORTHORN~02. landt. jfr -DJUR 1; motsatt: mjölkkorthorn. LAHT 1901, s. 321.
-KORV. [fsv. kiötkorver] korv av kött. Brahe Oec. 72 (1581; uppl. 1920).
-KROK. krok vari kött (en hel djurkropp) upphänges. BoupptSthm 1674, s. 57 a (1672).
(1 j) -KRONA. veter. den övre, förtjockade delen av kötthoven. Billing Hipp. 240 (1836).
-KUBB. att stycka kött på. BoupptVäxjö 1879.
-KVARN. i sht om för hushållsbruk avsedd apparat för malning av kött; jfr KVARN 2 slutet. AB 1869, nr 286, s. 4.
(jfr 6) -KÖRTEL, äv. -KÖRTLA. [bukspottkörteln är köttfärgad] (†) med., i sht anat. bukspottkörtel. Hiärne Suurbr. 1 (1680). Wallerius Hydrol. 81 (1748).
-LAKE, r. l. m. (i sht förr) lake som bildas vid insaltning av kött l. vari kött insaltas. IErici Colerus 2: 278 (c. 1645). Dähnert (1784). Soja af köttlake. Hagdahl Kok. 251 (1879).
-LAPP, r. l. m.
1) till 1; särsk. (numera mindre br.) zool. om slör hos vissa fåglar, haklapp (se d. o. 2 b). Hoorn Jordg. 1: 40 (1697). 2NF 9: 184 (1908).
2) (†) till 6: köttslamsa. Hildebrand MagNat. 199 (1650). Schulthess (1885).
(1, 6) -LIKNANDE, p. adj.
(jfr 1) -LIM. [jfr t. fleischleim; urspr. efter gr. σαρκοκόλλα] (†) ett slags orientalisk gummilösning som användes till läkemedel för sår. Orrelius 333 (1797). SPF 1816, s. 222.
(1, 6) -LUMP. (†) köttstycke. Cellarius 158 (1699). Schultze Ordb. 2879 (c. 1755).
-LÅDA, r. l. f. (numera bl. i Finl.) köttpudding. WoL (1889; under hot-pot). Montell Frun 41 (1898).
-LÖS. särsk. till 1, i fråga om kroppsdel l. ngns kropp. JGHallman Vitt. 235 (1727). Benedictsson 7: 139 (1886).
-MARKNAD.
1) marknad där kött saluföres. 1Kor. 10: 25 (NT 1526; Bib. 1541: kötbodhen; Bib. 1917: köttboden).
2) om handel med kött på världsmarknaden o. d. Noteringarna på köttmarknaden.
-MASK; pl. -ar. (†) entomol. larv av köttfluga. VetAH 1740, s. 466. Balck Idr. 2: 277 (1887).
-MAT. [fsv. kiötmater] jfr -FÖDA. G1R 18: 84 (1546).
-META, r. l. f. [sv. dial. (Hälsingl., Västmanl.) köttmeta] (†) = -STYCKE 2. Broman Glys. 3: 214 (c. 1730).
-MJÖL. i sht landt. kraftfoder i mjölform, framställt av köttavfall. UB 5: 259 (1874).
(1, 6) -MJÖLKSYRA~020, äv. ~200. i sht kem. i kött(saft) förekommande form av mjölksyra. UpsLäkF 1867—68, s. 426.
-MOTT. (†) viss insekt vars larv lever i kött (?); jfr FLÄSK-MOTT. Schultze Ordb. 3060 (c. 1755).
(jfr 1) -MUSKEL. (kött- 1784. kötte- 1728) (†) muskel; jfr -BAND. Triewald Bij 8 (1728). VetAH 1784, s. 316.
-MUST. (†) kok. köttsaft. Hagdahl Kok. 215 (1879). Wretlind Läk. 4: 76 (1896).
-MÅNDAG040 l. 3~20. (i fråga om ä. förh.) måndagen i fastlagsveckan (då man ännu fick äta köttmat); jfr FLÄSK-MÅNDAG. Landsm. 1911, s. 520.
-MÅNGLARE, i sht förr äv. -MÅNGARE. (-mångare (mang-, mong-) 15211905. -månglare (-mangl-, -mongl-) 1576 osv.) [fsv. kiötmangare] (i fråga om ä. förh.) slaktare; kötthandlare. SthmSkotteb. 3: 173 (1521). Borgenärerna uti Köttmånglaren .. (N. N:s) konkurs. PT 1898, nr 60 A, s. 4. Heckscher SvEkonH 1: 244 (1935; om ä. förh.). särsk. (numera knappast br.) i sådana uttr. som se på ngn som en ko på en köttmånglare o. d., se misstänksamt på ngn. SvOrds. B 2 a (1604). Ser du, så han ser på oss, rigtigt som en tjur på en köttmånglare. Ridderstad Samv. 1: 219 (1851).
Ssgr (i fråga om ä. förh.): köttmånglar(e)-, i sht förr äv. köttmångar(e)-accis. jfr accis 1. Stiernman Com. 2: 790 (1655).
-bod. [fsv. kiötmangarabodh] = kött-bod 2. 2SthmTb. 1: 244 (1547). Fryxell Ber. 2: 150 (1826; om medeltida förh.).
-ordning. (†) samling av föreskrifter som avsågo att reglera ”köttmånglarnas” värksamhet. Stiernman Com. 1: 859 (1622). En år 1681 utfärdad köttmånglare- och slagtareordning. BtRiksdP 1896, I. 1: nr 28, s. 10.
-ämbete. [fsv. kiötmangaraämbete] skrå av ”köttmånglare”. SthmÄmbB 1: 238 (1544).
-MÅNGLERI. (†) ”köttmånglares” värksamhet. Skråordn. 56 (1620). SthmStadsord. 2: 101 (1687).
-OXE. (†) fågeln Parus major Lin., talgoxe, som äter bl. a. kött. Œdman Bahusl. 44 (1746).
-PASTEJ. kok. pastej med kött. VarRerV 17 b (1579).
-PUDDING, förr äv. -BUDDING. kok. pudding vari kött utgör en väsentlig beståndsdel. SvKock. 26 (1837).
-PULVER. i sht med. näringspreparat bestående av torkat o. finmalet kött. TLäk. 1835, s. 33. VaruförtTulltaxa 1: 78 (1912).
(1, 6) -RAS, r. l. m. i sht landt. jfr -DJUR 1. (Korthornsrasen) är .. företrädesvis en köttras. TT 1871, s. 249.
(1) -RIK. jfr -FULL 1. BrölBesw. 299 (c. 1670). Juhlin-Dannfelt 98 (1886).
-RULAD. kok. rulad av kött. SvTyHlex. (1851, 1872).
-RULETT. (†) kok. = -RULAD. Hvilken delikat middag! .. Köttruletter med vindrufvor. Ridderstad Samv. 3: 388 (1851). Klint (1906).
-RÄTT, r. l. m. kok. maträtt tillredd av kött. Egerin Kokb. 293 (1733).
-RÖD. röd som kött (av nötboskap). Köttröd, carneus, .. en gulacktig rödhet utan syftning åt brunt .. Blek köttröd (menniskofärgad). VetAH 1813, s. 121. Köttröd ss. Fältspat. ASjögren Min. 49 (1865). (Vi) tina upp våra .. köttröda nävar över den sprakande kaminen. Barthel Sill 41 (1929).
-RÖDT, n.
1) i sht tekn. färgämne varmed en köttröd färg erhålles. Köttrödt fås om man låter jernvitriol och alun smälta i deras kristallvatten (osv.). Pasch ÅrsbVetA 1841, s. 58.
2) köttröd färgnyans. Benen (på fältpiplärkan äro) bleka dragande i köttrödt eller perlgrått. Nilsson Fauna II. 1: 269 (1835). Träden se (på senhösten) glesa ut i sin .. löfskrud i köttrödt och fuktigt gulgrönt. Hansson Nott. 108 (1885). Kallstenius HbOljem. 19 (1915).
-RÖKNING. om rökning av kött i o. för dess konservering. Hülphers Dal. 350 (1762).
-SAFT. i sht kok. (av vatten jämte däri upplösta salter m. m. bestående) vätska som finns i rått kött (o. som delvis sipprar ut vid köttets stekning l. kokning l. insaltning). SvKock. 25 (1837).
-SCHY. kok. schy av kött. Hagdahl Kok. 215 (1879).
-SIDA. [fsv. kiötsidha]
1) i sht garv. till 1: den sida av en djurhud (l. ett skinn) som varit vänd inåt mot köttet, köttyta; motsatt: hårsida, narvyta. PH 6: 3959 (1756).
2) i sht kok. i fråga om vissa större köttstycken (ss. lårstek, bog, revbensspjäll) o. på längden kluven (”filead”) fisk, om den sida där köttet ligger bart (utan täckande hinnor l. dyl.); motsatt: skinnsida; jfr KÖTT 6. VetAH 1752, s. 98 (i fråga om lax). En stor kalfbringa knäckes väl och späckas på köttsidan med fina fläskstrimlor. Langlet Husm. 251 (1883).
-SKIVA, r. l. f. Forsius Fosz 569 (1621).
-SKORPA. (förr) i sht mil. (till reservproviant avsedd) skorpa vari ingick bl. a. pulveriserat kött. TSjöv. 1855, s. 137. (Ekenberg o.) Landin 560 (1893).
-SKRÅNGEL. (†) rum i slakthus där kött väges (o. försäljes). OrdnLilleTull. 1622, s. B 4 a.
-SKRÄDE. i sht kok. köttavfall. Sahlstedt (1773).
(jfr 1 h) -SKUGGA, r. l. f. (mindre br.) mål. karnationsskugga; jfr -FÄRG 1. Sirén DaVinci 422 (1911). Röda köttskuggor. Kjellin Troili 2: 235 (1917; i beskrivn. av en porträttmålning).
(1) -SKÅR. (†) i sht med. (litet) snitt i köttig kroppsdel. Möller (1745, 1755; under bistouri).
(1, 6) -SLAMSA, r. l. f. Strindberg SvÖ 2: 92 (1883).
(1, 6) -SLARVA, r. l. f. (mindre br.) köttslamsa. Rydberg Ath. 60 (1859). Zilliacus Hågk. 85 (1899).
(1, 6) -SLIMSA. (föga br.) köttslamsa; förr äv. zool. om kam l. slör hos fågel. Marklin Illiger 222 (1818). Landsm. II. 3: 105 (1887).
-SLOCK. (†) stort tråg att salta kött i? BoupptRasbo 1765.
-SNÅL. (†) som är lysten på kött. Reenhielm OTryggv. 272 (1691; om vilda djur). Johansson HomIl. 11: 551 (1846; om lejon).
(1, 6) -SOCKER. kem. enl. ä. uppfattning i kött(saft) förekommande form av socker. UpsLäkF 1867—68, s. 426.
-SOPPA, r. l. f. i sht kok. soppa kokad på kött (l. köttspad); särsk. om dylik soppa där köttet bl. ofullständigt urkokas o. ätes särskilt l. tillsammans med soppan (motsatt: köttbuljong). BOlavi 146 a (1578). Köttsoppa, ärter, gryngröt m. m., som utgör hufvudsumman af en god och kraftig husmanskost. Hagdahl Kok. 145 (1879).
-SPAD. kok. spad som erhålles, då kött kokas. Rålamb 14: 107 (1690).
(1) -SPALT. garv. i fråga om hud som kluvits i spaltmaskin: hudskikt vars ena sida utgöres av hudens köttsida; motsatt: narvspalt. TT 1896, K. s. 89.
(1) -SPIRA, r. l. f. (†) anat. muskel; äv.: muskelfiber. Lindestolpe Frans. 58 (1713). Schützercrantz PVetA 1755, s. 24 (om muskelfiber). Heinrich (1828; med hänv. till köttåg).
Ssg (†): köttspire-tråd. muskelfiber. VetAH 1753, s. 15.
(1) -STICKARE. (†) till släktet Sarcoptes Latreille hörande skabbdjur, som förekommer hos husdjur. Sarcoptes (köttstickaren) borrar sig in och gräfver gångar i (hästens hud). Lundberg HusdjSj. 489 (1868).
(1 j) -STRÅLE. veter. den del av kötthoven som bekläder undre ytan av strålputan. Billing Hipp. 241 (1836).
(jfr 1) -STRÄNG, r. l. m. (†) anat. muskel. VetAH 1793, s. 99. Setterblad Mackenzie 17 (1887).
(1) -STULEN, p. adj. (i bygdemålsfärgat spr.) om kreatur: (gm trolleri) berövad en del av sitt kött. BtFinlH 2: 266 (1666; i besvärjelseformel; jfr sprprovet under BLOD-STULEN).
-STUVNING. kok. Topelius Vint. I. 2: 174 (1862, 1880).
-STYCKE. (kött- 1615 osv. kötts- 1628) [fsv. kiötstykke]
1) (föga br.; se dock slutet) till 1. Phrygius HimLif. 56 (1615). särsk. ( mera tillf.) om ovig, klumpig person; jfr -KLUMP slutet. Weste FörslSAOB (1823).
2) i sht kok. till 6. L. Paulinus Gothus MonPac. 308 (1628). Skiär rena kiöttstycken utur et kalf-lår. Warg 115 (1755).
(1 j) -SULA, r. l. f., förr äv. -SÅLE. (-sula 1836 osv. -såle 17921834) veter. den del av kötthoven som bekläder hovbenets undre yta (”sulytan”). Florman Abildgaard 87 (1792).
-SVAMP.
1) (†) med., veter. till 1, om små utväxter (ss. polyper o. d.) som förekomma på mjuka kroppsdelar. Möller (1745; under barbe). SvMerc. IV. 2: 319 (1758).
2) bot. till 7 a, om svampar av ordningen Hymenomycetes Fr. (som ha mjuk o. saftrik fruktkropp). Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 44.
(jfr 1) -SVULST. (numera knappast br.) med. köttaktig svulst; särskilt: sarkom. Martin Bensj. 343 (1782). Wretlind Läk. 9—10: 134 (1901). Auerbach (1911).
-SÅD. [fsv. kiötsudh] (†) köttspad; köttlake. Kockeb. C 5 b (1650). Alströmer Får. 35 (1727).
-SÅLE, se -SULA.
(1) -SÅR. [fsv. kiötsar] med. sår i ngn av kroppens köttiga delar. EkenäsDomb. 1: 273 (1563).
-SÅS. kok. sås som serveras till kötträtt; förr äv. om köttspad. Lind (1749; under fleisch-brühe).
(1 j) -SÖM. veter. kötthovens översta del (som ligger mellan den egentliga huden o. köttkronan). Bergman Hofbesl. 27 (1905).
-SÖNDAG040 l. 3~20. [fsv. kiötsunnudagher] (förr) fastlagssöndag; jfr FLÄSK-SÖNDAG. Bælter Cerem. 280 (1760). Landsm. 1911, s. 520.
-TAVLA. (i vissa trakter) bord (l. bräda) varpå kött styckas. BoupptVäxjö 1807. 1. kött-tafla med yxa. Därs. 1870.
-TAXA. (förr) av myndighet fastställd taxa för priset på kött (vid försäljning i stad). Möller 1: 739 (1782). Dalin (1852).
-TINA, r. l. f. (i sht förr) jfr -BALJA. BoupptSthm 17/11 1675. Lagerlöf Liljecr. 232 (1911).
(1 h) -TON ~tω2n. (mera tillf.) mål. jfr -FÄRG 1. (Målaren Watts målar) kvinnorna i härligt glödande kött-ton. Steffen ModEngl. 359 (1893).
-TORG. (förr) torg där bl. kött försåldes. VarRerV 37 (1538).
(1, 6) -TRÅD. (numera bl. tillf.) anat., kok. muskelfiber. Rosenstein Comp. 16 (1736). Skämdt kött igenkännes (bl. a.) .. på lösheten af köttrådarna. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 267 (1886). Hvarje muskel är ett knippe af en massa trådar (muskeltrådar eller köttrådar). Wretlind Läk. 3: 1 (1895). TySvO 755 (1932).
-TUNNA, r. l. f. (i sht förr) jfr -BALJA. BoupptSthm 25/6 1675. SP 1792, nr 273, s. 1.
(1) -TÅG l. -TÅGA, r. l. f. (†) anat. muskelfiber; muskel. Rosenstein Comp. 20 (1736; om muskel). (Om muskeln är) penniformis, af många mindre köttågor sammansatt. Acrel Sår 256 (1745). De stora och tiocka kött-tog, som draga låren bakåt, böja benen och sträcka fötterna. Schützercrantz Olyksöden 255 (1775). Klint (1906; om muskelfiber).
-VAL, sbst.1, r. l. m. (i vissa trakter, i sht förr) käpp på vilken kött upphänges till torkning. JmtFmT 7: 68 (1921).
(1) -VAL, sbst.2, r. l. m. (†) = -SIDA 1. IErici Colerus 1: 325 (c. 1645). Därs. 2: 306. —
-VARA, r. l. f. i sht handel. (vara framställd av) kött; vanl. i pl. Möller 1: 739 (1782). Färska köttvaror. HeimdFolkskr. 20: 11 (1894).
Ssgr: köttvaru-affär,
-handel,
-handlare.
(jfr 1) -VÅRTA. (†) med. o. veter. granulation. Rosenstein BarnSj. 487 (1771). Bohm Husdj. 272 (1902).
(1 j) -VÄGG. [jfr t. fleischwand] veter. den del av kötthoven som ligger nedanför köttkronan. Billing Hipp. 241 (1836).
(1) -VÄXT, r. l. m. (†) med. o. veter. köttig utväxt; tumör; sarkom. Möller 1: 147 (1745; på häst). En slaf, som på högra axelen hade en ganska stor köttväxt. Thunberg Resa 1: 186 (1788). Björkman (1889).
-YNGXZE, se -YXA, anm.
(1) -YTA. garv. jfr -SPALT. HantvB I. 2: 306 (1934).
-YXA, r. l. f., förr äv. -YX l. -YXE. att stycka kött med. BtFinlH 3: 237 (1549). Anm. Det i G1R 2: 266 (1525) från ett inventarium på Örebro slott anförda Kötyngxze är möjl. felskrivning för -yxe. —
-ÄTA, sbst. (†) förtäring av kött. G1R 5: 8 (1528). LPetri Kyrkiost. 44 a (1566).
-ÄTANDE, n. (kött- 1635 osv. kötts- 1635) Schroderus Os. III. 1: 335 (1635).
-ÄTANDE, p. adj. som äter kött; om rovdjur o. d. äv.: som (väsentligen) lever på kött. Hasselquist Resa 601 (1750). Andersson Austr. 113 (1915). särsk. i oeg. anv., om växt: insektförtärande. Lundström Warming 169 (1882).
-ÄTARE, om person m.||ig., om djur m. l. r. person (l. djur) som äter (företrädesvis lever på) kött. Lindestolpe Frans. 34 (1713; om person). Lundberg HusdjSj. 256 (1868). särsk. i oeg. anv., om insektförtärande insekt l. växt. BotN 1875, s. 137. SvSkog. 368 (1928).
-ÄTNING. (mera tillf.) förtäring av kött. G1R 6: 144 (1529).
-ÖRK. (†) jfr -BALJA. BoupptVäxjö 1734.
B (†): KÖTTE-MUSKEL, se A.
C: (2) KÖTTS-ANAMMELSE. (enst.) om Kristus’ människoblivande. Rydberg Myt. 2: 508 (1889).
-DAGAR, pl.
1) (i religiöst spr., numera bl. arkaiserande) i fråga om Kristus, om den tid då han hade mänsklig gestalt; jfr KÖTT 2 b. Huru Christus förhölt sig i sine kiötzdagar. Swedberg SabbRo 213 (1690, 1710). Såsom han (dvs. Kristus) under sina köttsdagar vandrade omkring i en tjenares skepelse (så osv.). Melin Pred. 1: 7 (1844). Klint (1906).
2) [anv. har uppkommit ur -DAGAR 1 därigm att förleden anslutits till KÖTT 5] (†) tid då ngn följer (följt) ”köttets begärelser” (o. för (fört) ett utsvävande liv); äv. allmännare, om (”stormig”) ungdomstid; jfr KÖTT 5. Nej, det är skändligt, rasande, gudlöst! .. Jag (dvs. Polyhistrio) sjelf har i mina köttsdagar aldrig dristat hysa ett så förmätet infall. Polyfem I. 49 —52: 9 (1810). Thiers, som just då råkade vara i sina kötts dagar och icke på långt när så försigtig som i Juni förlidet år. Samtiden 1871, s. 268. Sundén (1886).
(5) -LUSTA, förr äv. -LUST. (-lust 1621c. 1715. -lusta c. 1715 osv.) [fsv. kiötluste] (numera bl. ngn gg i högre stil) sinnlig lusta. Forsius Fosz 339 (1621). Rosenius FaderVår 18 (1858). Östergren (1931).
-STYCKE, -ÄTANDE, sbst., se A.
Avledn.: KÖTTA, v., l. KÖTTAS, v. dep.; -ning (Acrel Chir. 147 (1775)). (†)
1) refl. o. dep. l. i pass. med intr. bet., om sår: bilda granulationer; om vävnad: övergå i granulationsvävnad; jfr KÖTT 1 c. VetAH 1755, s. 154. Såret köttar sig. Schultze Ordb. 2383 (c. 1755). Acrel Chir. 54 (1759; dep. l. pass.). Tholander Ordl. (c. 1875).
2) till 1 g, i uttr. kötta upp sig, lägga på hullet. Serenius Y 4 a (1734). Dens. (1741).
KÖTTAKTIG, adj. till 1, 6: som liknar kött, köttliknande; köttig. Hoorn Jordg. 1: 21 (1697). Munndelarne hos Diptera äro vanligen mera köttagtige än hornagtige. VetAH 1809, s. 234.
Avledn.: köttaktighet, r. l. f.
KÖTTIG, förr äv. KÖTTUG, adj. (-ig(h) 1640 osv. -ugh 1639) särsk.
1) till 1; om kropp(sdel): som har (rikligt med) kött l. muskulatur; äv. (särsk. landt.) om slaktdjur: köttfull. Schroderus Comenius 260 (”270”) (1639; t. texten: fleischichten). De storvuxna köttiga Kochinkina-hönsen. Uppl. 2: 102 (1903). Munnen, vars putande, köttiga läppar ständigt myste. Bergman JoH 25 (1926). (†) Foglar, som hafva en tjock kjöttig mage. SvMerc. 3: 713 (1757). särsk. kok., med anslutning till KÖTT 6. Ge mig en köttig bit! (dvs.) utan ben l. fett. Östergren (1931).
2) (i sht i fackspr.) om växt(del), i sht frukt(vägg), dels (med anslutning till KÖTTIG 1): väl utbildad (tjock) o. mjuk; dels (jfr KÖTT 7 a; i ssgr): som har så l. så beskaffat kött. I de heta länderna (äro) de trädaktiga svamparne talrikast, hos oss de köttiga. ÖfversVetAFörh. 1850, s. 30. De köttiga blomfästena (hos kronärtskockan) .. förtäras. Elfving Kulturv. 137 (1895). Buskar med köttiga frukter. Uppl. 1: 104 (1902). jfr FAST-, GUL-, HÅRD-, LÖS-KÖTTIG.
3) (knappast br.) ss. adv., användt ss. bestämning (med förstärkande innebörd) till adj. Några köttigt kraftiga svordomar från portvakten. Kullberg Bref 1: 289 (1844); jfr KÖTT-ED 2.
Avledn. (till KÖTTIG 1, 2): köttighet, r. l. f.

 

Spalt K 3863 band 15, 1939

Webbansvarig